Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1856, sida 1

pipa, som jag hade i handen. Derefter skref han ett emottagningsbevis, som han lemnade min följeslagare, gick ut och återkom med en annan officer, som sade mig, att mitt arrestrum var i ordning. En gendarm lyste oss dit. Vi gingo nedför ett par trappor öfver en gård och slutligen in i en lång korridor, som var mer än sparsamt belyst af en enda lampa, men deremot rikligen försedd med dörrar på båda sidorna. En af dessa dörrar ledde till ett litet vaktrum, bakom hvilket låg ett kallt, fuktigt, sf förpostad luft uppfyldt litet hål, i hvilket officern uppmanade mig gå in, i det han på franska tillade, att han var desole detre dans la nåcessil att undersöka mina fickor; men hvad var att göra . . hans pligt .. tjensten . .disciplinen o. s. v. Efter denna inledning vände han sig helt lugnt till gendarmen och pekade på mig med en vältalig blick. I detsamma stack gendarmen en af sina stora röda händer i min rockfieka. Jag lät då den höflige officern veta, att det var onödigt att besvära gendarmen, då jag sjelf med största beredvillighet skulle vränga mina fickor, hvilka, tillade jag, naturligtvis ej kunna innehålla något misstänkt efter sex veckors fångenskap. — Det veta vi nog, svarade den böflige polisofficern med ett lugnt sjelfbelåtet leende, — vi känna polisreglementet. Den vakthafvando officern delade pligtskyldigt den andres munterhet. Gendarmen fick följaktligen order att passa på, då jag tömde mina fickor. — Skaka tobaken ut på bordet, sade officern, som hade varit dåsod. I min tobakspung hade jag en blyertspenne och en i ett stycke papper invecklad knif, på hvilka föremål mina tankar under hela uppträdet varit fästade. Medan jag talade med officern manövrerade jag