underkastas hvilken inskränkning som helst, blott ettdera af dessa riksstånd dertill gifver sitt bifall. Svenska folket skall ju följaktligen, genom den nu föreslagna förändringen, förlora jemnt hälften af den garanti, som detsamma för närvarande äger, att så bibehälla sin dyrbara tryckfrihet, ty icke lärer man kunna inlura någon, efter hvad som under sednare tider passerat, att nationen uti de privilegierade stånden kan äga något stöd för bevarandet af sina rättigheter. Har man blott lyckats komma så långt, att man endast har att kämpa med det ena af de riksstånd, från hvilka något verkligt motstånd är att förvänta, så vore det ju en dubbelt större möjlighet avt på något sätt drilla igenom, hos detta hvad man önskade. Man kunde ju t. ex. paspå, såsom man gjorde för några riksdagar an med den förhöjda tidningsbevillningen, ugt då största delen af den liberala fraktioen hos bondeståndet efter vanligheten vid tiden är hemrest på permission. När man åledes, genom någon dylik fiffigt uttänkt manöver, en gång lyckats tillintetgöra måhända till sista spåret af tryckfrihet, så erfordras, för att nationen sedan skulle kunna återfå hvad den förlorat, att, utom de folkvalda stånden, ettdera af de privilegierade härtill lemnar sitt bifall, jemte kongl. sanktion; men hvad häraf i dylikt afseende är atthoppas, under närvarande ställningar och förhällanden, det torde väl vara öfverflödigt att påpeka. 1809 års män, som uti mycket annat utmärkto sig för sann medborgerlighet och fosterländskt sinne, insägo och förstodo tryckfrihetens omätliga värde och inrymde densamma derför bland rikets öfriga grundlagar. Nu hafva våra vederbörande kommit så långt i sin reaktionsifver att de äro af alldeles motsatta åsigter, ehuru man väl torde få taga för afgjordt att samma grundsatser, hvilka hystes af 1809 års lagstiftare, ännu djupt och innerligare delas af svenska nationen i gemen. De följder, hvilka emellertid af tryckfrihetens tillintetgörande afvisligen skulle uppstå, äro till den grad oberäkneliga, att de ej nog kunna öfvertänkas och behjertas. Man får ju sedan, om man så vill, i allsköns tysthet och ro till och med arbeta på införandet af ett fullkomligt envälde till dess tiden synes vara inne att kanske försöka (dervid tro vi det än dock skall stadna) att taga steget fullt ut. Man skall efter tryckfrihetens förgörande ej mera besväras af allt det förargeliga pratet om örontasslare och dender kammarillan, som allt mer och mer gör de ansvarige rädgifvarne öfverslödiga. När man icke mera kontrolleras af offentligheten, skulle det ju till och med kunna gå an att disponera en stor del af allmänna medel efter eget tycke och smak. Egenmäktighet och tyranni, falhet och korruption kunde ju sedan i mörkret opåtaldt få bedrifvas af dem bland våra maktägade, som derför hade lust och fallenhet. Se der i få ord en del af hvad man torde hafva att vänta, i den bedröfliga händelsen att nationen nu ej håller ögonen öppna vid de snart skeende valen af riksdagsmän inom borgareoch bondestånden! Eller inbillar man sig måhända att det icke är så farligt, under förmodan att vederbörande redan inse olämpligheten af sitt vid förra riksdagen framkastade tryckfrihets-förslag, och att man följaktligen nu torde vara sinnad att kasta detsemma öfver bord, likasom man gjorde med propositionen om representations-förändringen eller med den om en genomgripande skatteförenkling. Jo pytt! Må man dervid blott eftersinna att dessa propositioner voro uppgjorde i nationell syftning och gällde framåtskridandets befordrande, men att tryckfrihetspropositionen är till sin natur den komplettaste motsats härtill, och må man tillika taga i betraktande att de två förstnämnda förslagen otvifvelaktigt mera voro framtvingade af tidsomständigheterna än uppgjorde efter eget tycke. Det, till antagande eller förkastande vid nästa riksdag, hvilande tryckfrihetsförslaget synes man deremot, på grund af hvad man dagligen ser och erfar, väl kunna antaga vara ett foster af öfvertygelsen, liksom att detsamsamma före framläggandet blifvit noga öfvertänkt och till sina påföljder befunnits — — — godt. Det är således allt för sannolikt att man nu ej skall sky några medel för att om möjligt hos de snart sammanträdande ständerna försöka genomdrifva denna den första da aldan af dan förarmral ma 21