Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1856, sida 1

karen kom och befallde att genast föra honom till lazarettet. — Då polisbefjenten åter fört mig tillbaka till arresten, frågade jag honom hvem den olycklige var. Polisbetjenten berättade, att han var gardesofficer a la suite, att han hade haft en liaison med en kammarjungfru och just befunnit sig på hennes rum, när elden bröt ut. Vid denna tiden rådde öfverallt stor förskräckelse för mordbrännarne, ty ingen dag förgick. utan att man flera gånger hörde larmklockorna; hvarje natt såg jag himlen rödfärgad af lågorna. Som rasade i nästa qvarter. För att ej kompromettera flickan, hade officern sprungit öfver ett staket och sökt gömma sig i ett lider, för att der afvakta ett gynsamt tillfälle till flykt. Men han hade varseblifvits af en liten flicka nere i gården, och barnet berättade nu för de första polisbetjenterna som ankommo till brandstället, att en af mordbrännarne hade gömt sig i lidret. De störtade in, åtföljde af en hop pöbel, som triumferande utsläpade den olycklige och misshandlade honom så, att han dog följande morgon. Nu började man sortera de häktade. Den ena hälften siek sin frihet, den andre förklarades misstänkte, och hvarje morgon förhördes de af polismästaren. Dessa förhör varade tre till syra timmar och ledsagades ofta af stryk och knytnäfslag. Qvinnornas suckar, mmer och böner, polismästarens genomtr: ingande hotande stämma och protokollförarens entoniga edrag nådde mina öron: det var förfärligt att höra och jag förmådde knappt uthärda det. Dessa ljud förföljde mig i mina drömmar; jag vaknade och ryste vid den tanke att desse olycklige lågo ett par steg från mig med blodig söndersargad rygg, i bojor på smutsig halm — och utan tvifvel oskyldiga.