Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1856, sida 1

officern fäste en girig blick på flaskan och frågade om nan finge lof att taga sig en liten klunk. Jag kände icke den ringaste lust att fylla godt i ondt, men höll god min i elakt spel och svarade: — med största nöje! Jag hade intet vinglas, och vidundret tog derföre ett ölglas, fyllde det till kanten och tömde det i en klunk, utan att draga andan. Ingen Europå förstår att sluka vin och spiritus såsom Ryssen och Polacken; det ser bokstafligen ut, som om de slukade glaset på samma gång. Officern torkade sig om munnen med en blårutig, af snus stinkande näsduk och tackade med orden: — Den madeiran var icke dålig. Jag gaf honom en vred blick och var barnslig nog att glädja mig öfver hans koppärr, Af denne vinkännare blef jag följd till öfverpolismästarens hus. Jeg blef införd i ett stort rum och der lemnad åt mig sjelf. Efter en half timmas förlopp kom en personage med godmodigt ansigte in till mig. IIan kastade sin portfölj på en stol och sade några ord till den vakthafvande gendarmen. — Ni är väl invecklad i N:s och de andra unge männens sak, icke så? frågade han derefter mig. — Jo, jag är väl det. — Ja, jag har i förbigående hört något derom, men sannerligen jag förstod mycket af det hela. — Ungefär på samma sätt är förhållandet med mig, svarade jag; — jag har nu varit arresterad i fjorton dagar, ntan att förstå det minsta. — Det är just sakens goda sida, inföll han och betraktade mig med en skarp blick. — Ni får icke heller veta något. Ni är ung, har hetsigt blod och kunde lätt brusa upp, men akta er för det. Glöm icke, att ni icke vet det minsta . . . det är det enda, som kan hjelpa er, om eljest något förmår det.