Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1856, sida 1

De vandrande Hjeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens så vällottade älsklingsbarn, hos hvika förståndet och känslan, den praktiska blicken in i lifvets förhållanden och det poctiska åskådningssättet, som kastar en gyllene slöja öfver det mörka gruset, äro på ett harmoniskt sätt förenade. Och likväl måste dessa naturens gunstlingar, just till följe af denna harmoniska själsbildning, förr eller scdnare komma i ett missförhållande till verlden, i en strid med den existerande verkligheten, som skall beröfva dem deras lugn och förbittra deras lif, medan hvardagsmenniskorna vandra sin bana i fred och förstå att begagna hvarje omständighet, som möter dem, till gin fördel och beqvämlighet. För de förres tankeskärpa framstå tidens alla lyten i dagen, och deras rättskänsla, deras sträfvande efter idealet, förstorar måhända dessa lyten och gör dem odrägliga. En inre ocmotstindlig kraft drifver dem då att uppträda såsom verldsförbättrare och reformatorer; i ungdomens första häftighet, innan de ännu lärt uppskatta sina krafter, kasta de sig med ridderlig ifrer i striden, utan att räkna sina motståndare; de kämpa med öppet visir och rikta lansen mot allt, som enligt deras uppfattning är ondt och falskt. Men få äro de, hvilkas styrka består profvet, och de starkaste kunna dock i bästa fall blott nedgöra en fiende bland de tusen, mot hvilka de känna sig manade att uppträda; des