Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1856, sida 1

—— — —— ———— —— de egendom, hvars egor gränsade intill Görans. Efter hvad vi sedermera förnummit har Adolf också bosatt sig derstädes, så att de fordna gymnasiekamraterna nu äro närmaste grannar. Göran hade skickat bud till Sven Stål med underrättelse om Adolts ankomst. Sven och Johanna och deras barn infunno sig straxt derefter, aftonmaltiden framsattes, och Adolt kände likasom ett nytt lif i kretsen af dessa enkla, glada och lyckliga menniskor. Sednare på qvällen, då Göran och Adolf blif vit ensamna med hvarandra, vandrade de ut i den tysta stjernbelysta nejden, och Adolf öppnade för vännen under ett långt samtal sitt hjerta, uppdrog en teckning af sitt lif och målade i sorgliga färger sitt närvarande själstillständ. — Min vän, sade Göran — du liknar stridsmannen, som lemnat slagfältet med ett blödande sår. Men såret är, Gudi lof, icke till döds: tiden och en sund lefnadsfilosofi skola läka det och endast efterlemna ett hedrande ärr, ett tillfredsställande minne at hvad du kämpat, lidit och genomgått. Du drager dig tillbaka med en nyttig lärdom, att nämligen dina krafter ej motsvara din goda vilja. Så är det med de fleste, och ingen bör frivilligt lägga på sin skuldra en större börda, än han förmår bära; i annat fall störtar han på vägen och har ingenting bidragit till det stora ändamålet. Du skall frortsätta striden, men ej såsom cn ensam irrande riddare, utan såsom en soldat i de djupa lederna af de tusende, som verka tyst och obemärkt, inom en ringa sfer, men med icke så ringa välsignelse. Jag tror mig hafva funnit, att man, för att göra andra lyckliga, måste sjelf vara lycklig. Utan spänstigheti själen och mod och hopp i hjertat kan man ej uträtta något verkligt godt och bestående. Dessa egenskaper skall du återvinna under ett verksamt och fredligt lif i naturens sköte.