Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1856, sida 1

höghetens nimbus, ostraffadt håna sedlighet och lag, förtrampa de svagare eller genom sina exempel gifva brott och laster ett slags berättigande i de lägre ståendes ögon. Detta kunde framför allt annat icke förlätas Adolf Sparrfält; hela verlden ropade på skandal och chikan, ty nutiden stär på den moraliska ståndpunkt, att den beklagarhvarje rik skurk, som drages till rätta för en nedrighet, begången på sina penaters omräde. Den gamle Cato, som på sin tid — en hednisk tid — demaskerade och bestraffade de rikes och förnämes laster och brott, ärades såsom Roms ädlaste medborgare; Adolf Sparrfält deremot, som försökte detsamma, ställdes på ungefär samma linie som; en Frans Sjöberg, och skördade endast hat och fsiendskap för sina ansträngningar. Uttröttad och förtviflande drog han sig slutligen tillbaka; hans kratter voro uttömda, hans själs strängar slappnade, hans tro bruten. Det enda mil, för hvilket han ansett det värdt att lefva och sträfva, hade sjunkit under hans synkrets. Verlden låg framför honom såsom ett mörkt svedjeland, lifvet syntes honom såsom ett uselt gyckelspel och menskligheten som en krälande myrhop utan annat mål än att i evighet på Somna sätt, slägte från slägte, släpa strå till sin stack. I sådan sinnesstämning återsåg Adolf sin gamle vän. Hvilken förändring på dessa år! Hvar var nu den liflige, rosenkindade, af hopp och glädje flammande ynglingen? Med vemod hvilade Görans blick på detta dystra ansigte, hvars härjade drag endast svagt erinrade om hans lille älskade vän från gymnasietiden. Ack, tiden läter rosor uppspira endast för att andas död och förvissning i deras kalk och sprida deras blad med höstvindarne! Anledningen till Adolf Sparrfälts besök hos Göran var den, att han ämnade bese en till salu varan