Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1856, sida 1

sa så individer öfverlemna sina namn åt historien och framstå för kommande slägten, säsom sirade hjeltar eller hånade martyrer. De öfriga duka under och åraga sig ur striden med krossadt hjerta, med förlorad tro på mensklighetens framtid och det godas seger. Till dessa hörde Adolf Sparrfält. Hade han varit en vanlig menniska — en af de oräkneliga, som bygga på det nittonde århundradets stora Filister-Babel — skulle ingen bättre än han kunnat njuta lifvet i ro och glädje, ty han var rik, bar ett lysande namn och egde alla de ytans egenskaper, som göra lycka i verlden. Men Adolf Sparrfält hade för mycket af hufvud och hjerta, för att blifva en epikureisk silister. Dertill kom, att han hade uppfattat kristendomen på ett sätt som föga örverensstämmer med en demoraliserad, moraliskt kraftlös och i grunden hednisk tids åskådningssätt. Den sanne kristne är, enligt Adolfs uppfattning af vår lära, en soldat. som evigt svurit sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring af allt jordiskt, kämpa till sista andedraget mot det onda i verlden eller i sin egen barm; ingen vapenhvila, för att hemta andan, är honom tillåten; han får icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan ständigt, örver dignande förhoppningar och bleknade lefnadsfröjder, rycka framåt och slutligen stupa under korsets fana. Den som bekänner Kristus, måste taga sitt kors på sig och följa honom. — Med dylika äsigter stormade Adolf, sisom en liflig, af stridsfröja brinnande yngling, ut i verlden. han uppträdde på hvarje skädeplats, der en social, politisk eller religiös fråga utkämpades; och ej nog härmed: han ansåg sig genom sin oberoende materiella ställning och sin plats inom samhället framför allt lämplig att draga i härnad mot demoralisationen på samhällets höjder, mot skurkar, som skyddade af rikedomen eller dolde i