Oresundspostens memoirer öfver den förflutna veckan. hn skal för den enighet, som åter blifvit lyckligen upprättad och tillvägabragt mellan oss suverä ne: Det var härom dagen stort kalas hos kejsar Napoleon; konferensens alla med,ammar voro naturligtvis der tillstädes, man smorde,sig och höll tal; midt emellan en Boulogner-makrill och en Strasburgorpastej reste sig den franska monarken och utbragte ofvananförda toast. En skil för enigheten mellan voss suveräner! Oss legitima furstar, mer och mindre med Guds nåde! Oss inuchafvare af verldens throner med diverse tillhörande feta jordagods! Oss folkens herdar, hvilkas privata vilja och tyeke dock i sjeltva verket är och blir de allas högsta lag! Det är beklagligt att denna sköna harmoni oss suveräner emellan? varit ett ögonblick störd; det har tyvärr varit nödvändigt att för omaket taga de respektive nationernas medverkan i anspråk och skicka hvarandra härar på halsen, (ty när furstarne konma osams, då få folken den äran och nåden att vara med och låta slagta sig iör sin kung), men detta onaturliga missförhållande är omsider häfdt, suveränerna? hafva insett hur mycket de dock, när allt kommer omkring, behöfva hvarandra inbördes och huru opolitiskt de handla i att söka äta hvarannan opp. Man har alltså blifvit åter cnig om diverse; denna enighet är redan åter så godt som fullkom ig och tecknar sig till att blifva det ytterligare för Inarje dag. Den lefve! Se der unge den innerliga andemeningen af kejsar Napoleons ifrigavarande toast vid det stora fredsätandet! Denne monark talar icke mycket, men när han talar är hvad han talar alltid både kärnfullt och på saken; inom två ord rymmer han, liksom mellan ett par styfva pergamentspermar, en hel bok. Han har med denna skål velat bland annat gifva sitt goda folk framför andra att tydligen förstå, att, så framt der skulle vara inom den stora massan någon eller några, för hvilka den så snöpligt afslutade freden innebure någon den ringaste anledning till oangenäma sensationer, så — må man visligen taga sig till vara för att knysta ett ord deröfver! Må man besinna, — det är detta kejsaren har velat säga en gång för alla, -— må man besinna, att det alldeles icke är mellan den franska nationen och den ryska, freden har blifvit afslutad, och detta af den npla grund, att sådant icke ett ögonblick — angår v sig den eller den nationen! Det är de båda keisarne. som sinsemellan slutat fred, den legitime Romanoff och den legitime Ponaparte, liksom de färut hade förklarat hvarandra krig och allt upptänkligt ondt. Skilnaden den, att så länge det var krig, så angick det äfven folken så till vida, att de porde släppa till pengar och kanonkött, men i samma ögonblick det blir fred, då hafva de ej längre någon talan, utan sköta då furstarne sig sjelfva och taga folkens såk med på köpet. Detta är monarkiens hemlighet, cgendomlighet, storhat. Det är i detta furstarne åter visa sig som gudar, sedan de i och för det lumpna kriget nödgats anlita menskligt biträde och ställa sig i ett så opassande beroende till ti och pleti, generaler, korporaler, financierer, kapitalister, kryddboncser. Det der att vända upp och ned på verlden, så som sker genom kriget, det är för öfrigt icke någon så synnerlig konst; men att äter genom ett pennstreck göra allt godt igen, det är en konst och det är blott IIerrans smorda, som hafva patent derpå.