Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1856, sida 1

sattigförsörjningen bättre ordnade än i hans förs: mling. Han synes, utan att någonsin öfverlasta sig med göromål, hafva tid till allt. Hans sinno är lika spänstigt, hans hjerta lika varmt, hans lynne! ka gladt som i ungdomen. I1hans hem äro trefnad och familjelycka gamla gäster, som ej synas ha för afsigt att någonsin flytta derifrån. Nu höres bullret af en vagn, som närmar sig och Stannar utanför porten. Barnen skynda nyfiket fram, för att betrakta densamma. Det är en suflett, förespänd med stolta eldiga hästar. En medelålders man i elegant resdrägt, men blek, mager och af dystert utseende stiger ur. Göran går honom till mötes. Deras blickar mötas. Göran står ett ögonblick villrådig och tvekande, men främlingen fattar lifligt hans hand och säger: — Du misstager dig icke: jag är din gamle vän Adolf Sparrfält. Göran och Adolf hade ej sedan minga år sett hvarandra; brefvexlingen dem emellan hade äfven längesedan upphört. Endast af tidningarne och ykten kände Göran något af Adolfs sednare lif. I sitt hjerta hade Göran alltid haft en liten plats, serskilt helgad åt minnet af sin ungdomsvän, och tänkte ofta med vemod på förgängligheten af de känslor, som i ungdomen häfva vår barm med en kraft, som synes kunna trotsa tidens skiften. Men de båda männens banor Hade fört dem i så olika riktninga, att få beröringspunkter mellan dem kunde uppkomma.