Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1856, sida 1

Tjugo år hafva förflutit, sedan de båda djeknarne sade hvarandra farväl vid den lilla båtviken och skiljdes åt, för att på olika vägar vandra genom lifvet. Det är en herrlig sommarafton; dagsarbetet ute på marken är slutadt . . solen sjunker mot horizonten och öfvergjuter med ett herrligt rosensken den nyss af en lätt regnskur uppfriskade nejden. Det doftar från det nyslagna höet, och rökpelarne, som uppstiga från hyddorna, förkunna, att aftonmåltiderna tillredas för de trötte arbetarne. Omgifven af bördiga åkrar och en liten vacker trädgård ser man vid stranden af en bäck ett hvitmåladt landthus af det trefligaste och mest idylliska utseende. Kasta vi en blick genom trädgårdsstaketets spjälar, skall vår blick falla på ansigten, som måste förekomma oss bekanta, itrots af de tjugo år, som förflatit, sedan vi sednast sågo dem. En medelålders qvinna af serdeles friskt och vackert utseende går omkring och vattnar trädgårdsrabatterna. En högvext man står, i skjortarmarne, under ett äppleträd och nedskakar frukt; de vackra äpplena regna på marken, men upplockas snabbt och under friska skrattsalvor af en hel skara rödkindade barnungar. Vi se framför oss Göran, Ingrid och deras barn. Göran är den mest ansedde mannen i sin församling, emedan han allmänt är erkänd såsom den förmögnaste, driftigaste och kunnigaste. Hans gård, som förut var ett vanligt godt bondhemman, har, genom ihärdigt arbete och klokt användande af nyare rön och upptäckter inom agrikulturens område, årifvits till en afkastning, som öfverträffar de vida större herregårdarnes i nejden. Bredvid sina egna göromål försummar han icke kommunens: han är förste mannen i sockennämnden och alla slags kommunala inrättningar. Ingenstädes är skolväsendet och