Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1856, sida 1

ej förtvifla, måst söka ett annat säkrare ankarfäste och ett annat bättre mål, och fann slutligen, efter hårda strider och djup sjelfförödmjukelse, hvad han sökte. Motgången är för sådane karakterer en god tuktomästare till det goda. Måhända var det begär etter försoning, som förde houom tillbaka till den nejd, vid hvilka de sorgliga minnena från hans förflutna lefnad voro fästade. Då han kort efter sin återkomst, föll i en häftig sjukdom, lät han kalla korporal Brant till sig. Hvad som då föreföll mellan de båda männen, veta vi ej; patronen tillfrisknade åter, men från den stunden blef förhållandet mellan den gamle krigaren och hans sordne vedersakare såsom mellan en öm fader och en ångerfull son, och detta förhållande fortfor, tilldess gamle Brant, mätt af år och jordisk glädje och längtande efter högre fullkomligare fröjder, tillslöt sina ögon, i kretsen af sina barn. Hans kära hustru hade före honom gått till ett bättre lif. Deligga begrafna vid hvarandras sida i socknens kyrkogård. Kronolänsman Spöqvists sednare lefnadsöde är lika tragiskt som i korthet berättadt. Sedan han åtskilliga gånger varit anklagad för grofva tjenstefel, men lyckligt redt sig ur klämnan, blefvo hans lagstridiga handlingar, försnillningar och rofferier allt djerfvare, tilldess han slutligen råkade i fällan, miste tjensten och måste böta med en betydlig del af sin hopskrapade förmögenhet. Han lefde derefter ett ömkligt lif såsom bränvinsadvokat i en af småstäderna, söp förtvifladt och dog slutligea af fyllerigalenskap.