Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1856, sida 2

1 900. P 2 T imnmrikes Nyheter. Förebore, Friskytten äfvensom en Stockholmskorrespondent till Nerikes Allehanda hafva gjort anmärkningar emot en uppsats i Hand.-Tidn., deri vi sade oss hafva emottagit den upplysningen, som syntes oss tillförlitlig, att Ryssland verkligen gjort svårigheter vid att erkänna Sveriges neutralitetsförklaring, hvilken afgafs redan före det stora krigets öppnande. Denna vår upplysning säges vara ett försök att rentvå systemet och mera dylikt. Hvad den än må vara, så är den sann, det är det enkla i saken. Huruvida den är rentvående för vår regering, eller mera komprometterande, hvilket Friskytten i samma andetag söker bevisa, må man sedermera söka utreda; men faktum är sådant vi uppgifvit det. Hvad Friskytten anför, att Sverges Neutralitetsförklaring till sina följder blef en räddning för Ryssland, som derigenom erhöll visshet, att det från Svensk sida ej hade något att frukta, är fullkomligt rigtigt, enligt vår mening. Vi hafva också alltid yrkat derpå, att Sverge, derest det med allvar uppträdt i det afgörande ögonblicket, då vågskålen mellan de stridande balancerade, kunde ha gitvit kriget en högst betydelsefull vänning och kanske med en ganska afgörande röst sedermera dikterat fredsvilkoren. Men olikheten medan oss och Friskytten samt Nerikes Allehandas korrespondent är den, att vi yttrade denna mening kort efter det neutralitetsfö kltringen afgafs, under det de kommit med sitt tal nu efteråt, sedan allt är fir sent. — Det är således icke neutralitetsförklaringen vi på något sätt försvarat; vi halva blott upplyst om det faktum, som vi hafva anledning att anse tillförlitligt, att Ryssland verkligen gjorde svårigheter vid att erkänna samma förklaring, och att sålunda talet härom vid Riksdagen 1854, hvilket blef ett medel att genomdrifva beviljandet af ett par millioner Rdr bko, icke var grundlöst. Det är detti vi ansett oss böra upplysa, men icke nå ot ann it. En insänd uppsats, som vi emottagit, rörande samma fråga, skall vid forsta tillfalle meddelas. — Det fortfarande vintervädret installde alla tilltänkta promenader, vare sig i vagn eller släde, på första Mi, hvadan denna dag synes hafva aflupit ovanligt stillsamt. — Vid alla de tillfällen, då tal förekommit om bildande af nya pensions-inrättningar, hafva vi oförtrutet yrkat, att sådana inrättningar vore olämpliga, och att man i deras ställe borde bilda ränteoch ki pital-försäxrings-anstalter i hvarje län, hvilka åt alla samhällsklasser öppna tillfälle att bere la sig pens on, efter räd och lägenhet. Vill någon korporation nödvändigt hafva en pensionsanstalt för sig sjelf, så bör denna anstalt åtminstone byggas på nämnde försäkrings-anstalters grunder. Ett nytt stöd för dessa åsigter lemnar oss en insändare i Westmanlands läns tidning, i fråga om tvenne uppgjorda förslag till en pensions-anstalt för Folk-skolelärare, det ena af kommitterade i Stockholm, det andra under presidium af lektor Björling i Westerås. Enligt det förra förslaget, skulle, så vidt vi förstå uppgiften härom, församlingen årligen i 30 årg tid till fonden erlägga 6 rdr rgs och skolläraren sjelf 5 rdr, hvarpå för den sednare skulle följa en pension af 100 rdr rgs, från 55 års ålder. Här äro således både insatsernas och pensionens belopp samt insittningsårens antal en gång för alla bestämda. Åter enligt det sednare förslaget (lektor Björlings), bygdt på ränte-försäkrings-anstalternas I grunder, får hvarje deltagare sitt särskilta I konto, på hvilket han insätter hvilka belopp och på hvilka mellantider han behagar; pensionen ifrån 55 års ålder blir en viss proc. af de samlade och förräntade insatsernas kapital-summa. Härigenom blir det lätt för hvarje församling, att bereda en skollärare en större eller mindre pension. Det blir ock möjlist för honom sielf att bättre betrygga sina hhhann —