URI 1174 iii: a det, 0. s. v. Är nu allt detta icke ingrepp i föreningsfördraget till Norges ytterligare sjelfständighet, allt från Norges sida? Vill Aftenbladet — vi upprepa denna begäran ännu en gång — vara god och nämna något mot svarande steg å svensk sida, till den mycket omtalade amalgamationen? Mot alla dessa åtgöranden ifrån Norges sida har dock knappt en röst i Sverge höjt sig, derför att, ännu en gång, det varit oss ganska likgiltigt hurudan flagga Norge förer eller hurudana statsordnar det består sig. Icke heller hafva vi gjort någon affär af det temligen kränkande Norska förfarandet, att öfverallt inför främlingar beteckna unionen med -Norge-Sverge, likasom Norrmännen tillegnat sig Sverge och icke tvärtom, och likasom Norge vore den förnämligaste och mäktigaste staten i förbundet. På allt sådant hafva vi lagt föga eller ingen vigt, ty vi äro inga vänner af etiketts-strider. Men när Norrmännen börjat direkta anfall på svenska nationen, när de öppet uttalat äsigter, sådana som dessa, att om Sve ge blefve nödsakadt att deltaga i kriget, med syfte att återfå Finland, så borde Norge vara deremot, emedan Sverges och Finlands förening skulle blifva vådlig för Norge; när ett af deras populäraste blad vågar bestrida Sverges och Norges — vi bedja om ursäkt attvi iakttagaden ordföljden — konungsrätt, att tillåta svenska armåen uppresa ett monument åt en stupad svensk konung, på Norsk mark; när vi böra våra vanor och institutioner, ja, än mer vår nationalkarakter, hånas, när vi läsa våra yttranden i Norges tidningar alldeles vanställda — då har ändteligen tålamodet en smula öfvergifvit oss, och vi hafva nödgats uttala några ord, icke till anfall på Norska folket, men till sjelfförsvar mot en och annan af dess skriblerer. Vi hafva nemligen tyckt som så, att om vi ej velat af Norge begära någon tacksamhet, derföre att Sverge, med uppoffring af provinser, reda penningar och vigtiga handelsförmåner, skänkt den största republikanska frihet åt ett land, hvilket vi kunnat förena med oss såsom en eröfrad provins, så borde ni väl åtminstone dermed hafva friköpt oss från smädelser och från ingrepp i vår sjelfständighet. De amalgamations-ider, som skulle utgått från Sverge, bestå, förmoda vi, i de åsigter, som blifvit uttalade rörande en tullförening mellan de båda länderna, för undvikande af en tullgräns, som, oaktadt alla kostnader, icke kan bevakas. Men tydligt är att en sådan tullförening ligger lika mycket, om ej mera i Norges intresse än i Sverges. Emellertid vill den norske förf:n ej veta af någon sådan förening, emedan det vore ett första steg till äfven politisk amalgamation. Nu känner hvar man, att inom Tyskland en sådan tullförening kommit till stånd emellan stater, som äro helt och hållet politiskt åtskiljda och detta till ömsesidig båtnad och belåtenhet. Vidare har man talat om likhet mellan de båda förenade länderna i mynt, mått, mål och vigt. Äfven häri ser vår förf:e ett förebud till amalgamation. Nu finnes likväl en sådan likhet t. ex. mellan Frankrike och Belgien, ehuru dessa stater äro fullkomligt politiskt skiljda. Det är med anledning häraf vi på fullt allvar upptagit den åsigten, att det vore fördelaktigt, om den politiska föreningen mellan Sverge och Norge i all vänskap upplöstes, emedan Norrmännen ifrån den stunden icke skulle äga anledning att i hvarje förslag till till ett socialt närmande mellan de båda länderna, se ett försåtligt steg till politisk amalgamation. Vi fällde nyss ett yttrande, som sällan är hördt i Sverge — hvilket bättre än någonting borde vittna om grannlagenhet å svensk sida, en grannlagenhet, som temligen säkert ej skulle visats oss — men hvilket vi, till svar på Aftenbladets sårande t llmälen icke kunnat tillbakahålla, ehuru oangenämt de må ljuda i våra Norske Norrmäns öron. Det yttrandet var, att Sverge, med uppoffring af provinser, reda penningar och handelsförmäner skänkt den största republikanska frihet åt ett land, (Norge) hvilket vi kunnat förena med oss såsom en eröfrad provins. Vi skola i en följande uppsats historiskt bevisa detta påstående, eftersom vi erfarit huNmu Norrmännen sjelfva synas sväfva i stor okunnighet om hela denna affär, och det ända till den grad, att de inbilla sig och andra, att Sverge var tvunget att antaga de villkor för unionen, som Norrmännen funno för godt att bjuda. Det är nödvändigt, att denna illusion bortryckes från våra käre bröders föreställningssätt, och att de lära sig klart inse den historiska sanningen, som här visar en företeelse, hvartill intet motstycke gifves i historien, nemligen att ett folk gjort stora uppoffringar, för att skänka ett annat folk en större frihet än det DN Nat här A. 1 .:: vUCÖCA-C-AL 2ÄÄ