Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1856, sida 1

Nej, Adolf, jag har längesedan fattat detsamma; det sorgliga uppträde, vi i går bevittnade, förmådde mig blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande. Min äåsigt är, att menniskan för sin egen del och i materielt hänseende ej kan eftersträfva stör.e lycka än en sjelfständig och oberoende ställning. Genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blifvit arfving till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot ett framtidsmål, som måhända blott är en tom hägring. Hellre än att förslösa mina ringa egodelar på länga studier, för att slutligen inträda på en brödlös, bekymmerfull och beroende tjenstemannabana, hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torfva och lefver såsom en man för mig under samma låga tak som de, en din håg för vetande, Göran, ditt begär efter kunskaper ... — De bästa kunskaper, de oundgängligaste för vår odödlige andes rening och förädling inhemtas i lifvets skola, min vän. Och för öfrigt äro kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor; enhvar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand, och jag känner ingenting, som hindrar en kunskapstörstande bonde att blifva god teolog, filosof eller naturforskare. — Ack, sade Adolf vemodigt, — det är således förbi, förbi allt hvad vi fordom drömde om vår framtid, om ett fosterbrödralag, troget knutet för hela vårt lif! Du går ifrån mig, Göran, du, som jag innerligare älskat, än om du varit min bror .. — Nej, Adolf, vår vänskap är evig. Hvad betyder det, att ett större eller mindre safstånd skiljer våra personer, då ett oförgängligt syskonband förenar våra själar? Förr eller sednare måste dock tvenne vänner skiljas; deras väg genom lifvets dal kan ej alltid vara densamma . . de måste säga hvarandra