De vandrande EGBITKkEHAHEL. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts, fr. föreg. N:r.) — Godt, bror Brackander, afbröt honom Spöqvist, — jag skall ej lemna saken onäpst. I — Heter herrn Spöqvist? inföll Adolf näsvist. I — Ja, du lille landstrykare, jag är länsman Spåqvist, dig till straff och androm till varnagel, såsom du snart skall finna. — Spöqvist! sådant gement otäckt namn, fortfor Adolf; — men i alla fall passar det er rätt bra, och ni bör vara nöjd med det... — Lösdrifvare, röt Spöqvist. — hvem är du? Hvad heter du? Hvarifrån kommer du? Gör besked för dig, eller skall jag häkta dig och transportera dig på sängskjuts till Wexiö. — Allt detder angår er icke, svarade Adolf. — Har du pass, karl? fortfor Spöqvist, vändande sig till Göran. — Ja, pass, inföll Brackander; — har du icke pass, skall du och din kamrat, den lösgläfste pojken, sofva i tingshäktet i natt. -Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi äro djeknar, sade Göran, — djeknar från Wexis, ute på en botanisk fotresa. Herrarne mätte väl tro mig på mitt ord. — Han faller till bönboken, utbrast Brackander, gnuggande händerna; — de ha icke pass, det är tydligt. — Det är rätt ledsamt, sade Spöqvist, — men ef