— 1— —— — ——— — — Ack, herr baron, sade Spöqvist. idet han lade handen på sitt bröst, — ni är ännu gå ung och oerfaren: annars skulle ni nog inse, att under min hårda och sträfva yta klappar ett hjerta . . . ett hjerta som blöder vid likars nöd . . . Men hvad skall jag göra? Min tjenst är nu en gång för alla af den sorgliga natur, att . . — Sådan feg, ömklig, krypande stackare du är, Spöqvist, afbröt honom patronen harmset: skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar, som ännu ej blifvit torra bakom öronen, och som med de skymfligaste oqvädinsord angripit din heder? Spöqvist, från denna stund föraktar jag dig .. jag uppsäger brorskapet . . jag vill aldrig mer se dig inom min dörr . . . Sluta nu auktionen och gör din skyldighet! . Härmed vände patronen ryggen åt sin gamle skötevän och gick med långa steg upp och ned bland folkhopen. Göran inropade musköten, och Spöqvist öfverlemnade den till honom med en ödmjuk bugning. Auktionen var nu slut, och större delen af menigheten drog sina färde Endast herrarne, sjerdingsmännen och nägra äldre bönder qvarstannade på stället. Spöqvist skyndade till patronen, för att försona sig med honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs straxt derefter med högtidliga steg inträda i stugan, heledsagad af länsmannen och de öfrige. Djeknarne följde bakom tåget och stannade i förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen. — Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och: lade sin hand på korporal Brants skuldra, — nu är auktionen slut. Jag kommer, för att fråga dig, hvar du ämnar sofva i natt.