tersom J ej kunnen dokumentera er och J synens vara kringdrifvande, för samhället vådliga personer, så finner jag mig föranlåten att taga vara på er. Hör hit, fjerdingsmän! Risqvist, hör hit! Dehär gökarne skola under säker bevakning nu genast föras till tingshäktet. — Haf barmhertighet med mitt unga blod, stormäktigste herr länsman! bad Adolf i gäckande ton. — Nej, du huggormars afföda, nu är du i gluggen, sade Spöqvist. I samma ögonblick herr Risqvist och fjerdingsmännen framträdde, för att verkställa förmannens befallning, drog Göran lugut ur fickan några papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor. Desse sågo med stor snopenhet tvenne i laga form ntfärdade och med vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran SigurdsSon och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält. — Aj. för fån, mumlade länsmannen för sig sjelf, — pojkvalpen heter Sparrsält . . troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs . . således nära beslägtad med min höge förman, landshöfdingen. IIär kunde jag kommit illa i klistret. Och länsmannens gultaperka-ansigte rynkade sig hastigt till det sliskigaste smil. Han bugade sig djupt för båda djeknarne, hostade en stund och sade derefter: — Jag hoppas, att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd. Min tjenst är nämligen af den sorgliga beskaffenhet, att jag . . . — Missförståndet, afbröt honom Adolf, — är åtminstone icke på min sida. Jag tror mig hafva uppfattat er karakter alliförväl, herr Spöqvist, och tager icke elt ord tillbaka af hvad jag om er yttrat.