Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1856, sida 1

Göran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar af outsägligt förakt betraktade de unga djeknarne de båda herrar, hvilka de på beskrifning igenkände för att vara brukspatron Brackander och länsman Spöqvist. Och det var icke blott förakt, det var harm och ungdomligt uppflammande vrede, som hungade i dessa blickar; den lille Adolf kände ett häftigt begär att slå in ett par af de tänder, som lyste i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande mun; hade han varit jetten Finn eller ätminstone den för sina vidunderliga kroppskrafter. bekante Smälandsdrängen Puttetorpa-here, skulle han helt visst jagat patronen, länsmannen, skrifvaren och hela den auktionsbesökande menigheten i alla kompassens väderstreck. Men nu kände gossen alltförväl sin vanmakt, och hans vrede upplöstes i smärta och vemod. — Göran, sade han till denne, — följ mig härifrån! Låtom oss först endast kasta en afskedsblick in i hyddan, der de goda menniskorna bodde! Tankfull och tigande följde Göran sin vän till stugan, men de stannade på dess tröskel och drogo sig äter hastigt tillbaka, ty vid en blick in i det tomma rummet hade de varseblifvit den gamle krigaren stående orörlig med pannan tryckt mot fönsterposten och händerna sammanknäppta öfver bröstet. De hörde honom sucka, de sågo tårar öfver hans fårade kinder neddroppa i de gråhvita mustascherna .... och Adolf, hvars känsliga barnasjäl genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansigte mot Görans skuldra och gaf fritt lopp åt sina tårar. -Alskade vän! hviskade Göran och slog sin arm kring den lille kamratens hals. När Adolf åter sansat sig, och Göran hjelpt honom att utplåna spåren efter hans tårar, blandade sig djeknarne åter i tolkhvimlet. De sågo länsman