Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1856, sida 1

Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamle musköt, densamme, med hvilken han kämpat i slaget vid Helsinge och den han, jemte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra afskedsbetyg ur krigstjensten, hade haft kärast och hällit för åyrbarast af all sin egendom. — Borup går, godt folk, skrek länsmannen, — hi, hi, hi, Borup går! Hvem bjuder på den gamle muskedundern? Hvem vill ge sex skilling för honom? Bjudet. Det är en märkvärdig muskedunder, godt folk .. Sju skilling , . Han har varit med öfverallt, der Ryssarne piskat oss, hi, hi, hi . . Åtta skilling ... Jeppe Andersson bjuder åtta skilling . . . Nej, nio skilling, go vänner, nio skilling för muskedundern, som var med vid Ratan, der Svensken sprang så tappert . . — Ni ljuger, ni eländige länsman, hördes plötsligt en fin, af harm darrande röst. Det var Adolt Sparrfälts: han hade ryckt sig lös från Görans arm och stod nu, ett föremål för hela den förbluffade folkhopens nyfikna blickar, framför Spöqvist med vredeblixtrande ögon och knutna händer. Han hade, då han skiljde sig från Görans sida, tappat sin mössa; de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans panna; kinderna voro öfverdragna med harmens rodnad och de fina läpparne darrade krampaktigt. — Ni ljuger, fortfor gossen; — Svensken sprang icke vid Ratan, ni äreskändande skurk. Och hvad serskilt beträffar detder geväret, så är ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer. Det har förts af en god svensk man, som kämpat och blödt för kitt fosterland . . . Länsmannen stod ett ögonblick såsom förstenad; patron Brackander likaledes. Den melankoliskt-flegmatiske Risqvist såg upp från auktionsprotokollet