Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1856, sida 1

De stego följande morgon upp med solen och fortsatte sin väg under allvarsamma samtal. — Såväl af den lilla erfarenhet, jag under våra vandringar inhemtat, som af min egen medfödda böjelse, tycker jag mig finna och känna, sade Göran bland annat, — att de menniskor äro lyckligast, som tillbringa ett verksamt och på samma gång intelligent lif i naturens sköte. Lyckan är visserligen icke beroende af yttre förhållanden, utan alstras ur vårt eget hjerta, men detta slår sundare och kraftigare, då dot klappar mot modern naturens friska barm. Jag förstår ej de menniskor, som frivilligt nedgräfva sig likt mullvadar i de stora städernas mörka stinkande gränder och dö der, utan att kanske någonsin sett en blå himmel, en sorlande skogsbäck, en skön soluppgång, utan att någonsin hafva andats en ren, upplifvande luft, utan att hafva hört den ljufvaste af all musik: naturens evigt omvexlande, stora pastoralsymfoni. Och hvad hafva dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer, de gjort af allt detta? De hafva måhända med obeskrifliga bekymmer samlat en rikedom, som de vid grafvens rand måste lemna, och af hvilken de aldrig kunnat njuta mer, än naturmenniskan njuter genom tillfredsställandet af sina små behof. Och den, som i enlighet med högre pligter lefver icke blott för sig sjelf, utan i sin lilla mån söker verka som medlem af mensklighetens stora familj för mensklighetens stora mål, han har sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet hvarhelst han lefver, i landet eller på staden, i hyddan eller palatset. Emellertid är det väl, att menniskorna ledas af olika böjelser; de stora städerna äro lika nödvändiga som de spridda hyddorna. Djeknarne gjorde just icke långa dagmarscher och uppehöllos ofta på vägen af än en, än en annan orsak. Först på femte dagen hunno de derför till