Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1856, sida 1

Pe vandrande Djeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. töreg. N:r.) Göran gjorde, såsom Sven begärde, och lofvade framföra helsningen och berätta allt, hvad Sven sagt. Längre fram på aftonen, sedan djeknarne talat med Karin och Johanna och af dem tagit ett hjertligt farväl, lemnade de den lilla kojan, för att söka ett lämpligare nattqvarter. Regnet hade upphört, och solen gick ned, omgifven af purpurröda och guldglänsande skyar. Det doftade friskt ur skogen; de blåögda förgät-mig-ej, som vexte i landsvägsdiket, de ljutt rodnande Linnexorna och de blågula styfmorsblommorna nickade åt vandrarne med kalkar, tyngda af regnets svalkande perlor. Men det mörknade mer och mer, och lille Adolf kände sig trött och sömnig efter dagens mödor. Fast nejden, genom hvilken de vandrade, just icke var glest bebodd, lågo dock få menniskoboningar vid sjelfva landsvägen, och när djeknarne slutligen funno en sådan och klappade på dess dörr, öppnades denna blott för att utsläppa en arg och morrande gårdvar, som de först förmedelst några käpprapp lyckades att hålla på vederbörligt afständ från sina ben. Från denna ogästvänliga hydda aflägsnade de sig nu, men funno straxt i grannskapet en hölada, i hvilken de inkröpo genom en öppen glugg. Här utsträckte de sig i det välluktande höet och voro inom några ögonblick förflyttade till de glada drömmarnes brokiga verld.