Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1856, sida 1

4 j Den ene af desse män erinrade sig djeknarne hafva sett en afton, då de hvilade på en kulle ett stycke från Trefnadslösas herregärd — just samma afton, på hvilken vära läsare först gjorde bekantskap med Göran och Adolf. Det var än liten, undersätsig bredaxlad karl med ett ansigte, som i högsta fullkomlighet uttryckte trenne beslägtade egenskaper: dumhet, inbilskhet och rähet. Mannen var, med ett ord, den store jernpatronen Nikolaus Brackander. Men den egentlige hufvudaktörn var en man med äkta kontrabandsfysionomi. Han stod der, omgifven af möbler, köks-, fiskeoch åkerbruksredskap, klädespersedlar o. s. v., höll i ena handen en Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han lifligt svängde i luften, under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med qvickheter, som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet tycktes anslå patron Brackander. Denne herre utbrast nämligen gång efter annan i så hjertligt gapskratt att hela hans lilla lekamen skakade och tårar framslipprade i hans små glåmiga ögon. Den tredje var en långbent, mager och mörklagd herre, som satt vid ett bord och skref. Det var Spöqvists biträde, länsmansskrifvaren Risqvist. Han förde auktionsprotokollet, och det med ett så djupsinnigt utseende, som om han varit sysselsatt med att skrifva kommentarier till Newtons Principia. Risqvist var en bland de få, som ej tycktes vara road af Spöqvists qvickheter. Saken var ocksåden, att han ordagrannt hört dem minst hundra gånger förut; han kunde nu ej ens förmå sig att ex officio skratta åt dem. Djeknarne igenkände de torftiga möblerna, den rödmålade pinnsoffan, det med blommor utsirade skåpet; de sågo vKarl den XI:s syn på Rikssalen? i händerna på en bondpojke, hvars far inköpt denna ) ö