Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1856, sida 1

Trefnadslösas egor. De vandrade förbi masugnen, i hvilken de först gjort Sven masmästares bekantskap, och den lilla skogsbäcken, der de i hans sällskap badat, samt återsågo, sedan de hunnit genom skogen, dea vackra dalen, der korporalens hydda var belägen. Det var samma dal, samma insjö, samma höjder, men ändock gjorde det välbekanta natursceneriet på djeknarne ett annat intryck nu än förra gången. De små äkerfältens böljande gröda var afmejad, ängarnes och löfträdens grönska mindre saftig; vårens blommor ersatte af andra, som förkunnade höstens annalkande. Det låg en prägel af stilla drömmande melankoli öfver nejden, men solen göt nu som då sitt gyllene sken öfver klippor, fält och sjö, likasom minnet af förflutna, lyckliga dagar sprider ett vemodigt ätersken öfver ett framskridet, ödsligt och förhärjadt lif. — Se der, der är stugan! sade Adolf, då den lilla rödmälade boningen framskymtade mellan de kringstående aplarne; — men, om jag ser rätt, är der en stor folksamling utanför henne. Hvad månde stå på? Göran förde handen öfver ögonen och sade: — Du har rätt, Adolf. Hvad kan detta betyda? Låtom oss skynda på! Djeknarne erforo snart, hvad som var på färde. De hade kommit just i lagom tid, för att öfvervara sista scenen af ett bland dessa sorgespel, som visserligen ännu ej med vederbörligt konstnamn blifvit inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga lifvet äro kända under namn af utmätningsauktioner. Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män, som, att döma af deras drägt, tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.