Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1856, sida 1

ty hans öfvertygelse om sostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans tro på Bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans egen. Han fattade den stortalige länsmannen hastigt i armen och sköt honom temligen omildt ut genom dörren, som genast tillstängdes midtför den snopne kronobetjentens näsa. Då patronen såg detta, ansåg äfven han tiden vara inne att slå reträtt, isynnerhet då Kerstin med tårar och skarpa ord började ge luft åt sin harm öfver den skamlösa beskyllningen. Han mumlade något om, att korporalen skulle skylla sig sjelf för följderna af sitt handlingssätt, och gick. Straxt derpå rullade giggen bort. Längre fram på aftonen kom Johanna till föräldrarnes stuga. Sä snart nämligen patronen väl åter befann sig hemma, hade han kallat flickan till sig, betalat henne resten af ärslönen och befallt henne att genast lemna Trefnadslösa. Johanna emottog sitt afsked med större glädje än ledsnad, och sedan brefvets innehåll blifvit henne bekant, tackade hon hjertligen Gud för det att hon nu, utan att vara hindrad af sin tjenst, kunde skynda, dit hjertat kallade henne, det vill säga till Svens sjukläger. IIon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu samma qväll begifva sig på väg; korporalen ville, att hon skulle invänta morgondagen, så att några de nödvändigaste anstalter kunde träffas i och för resan, men Kerstin talade mot hvarje uppskof. — Hvem vet, om icke gossen möjligen dör, innan hon hinner fram, sade gumman med tårar i ögonen. — Tänk bara, om han lemnade denna verlden med den tro, att jag velat drifva honom från hus och hem, och att Johanna icke varit honom trogen! Det kom aldrig till någon förklaring mellan Johanna och Sven; ja, de hafva icke ens sett hvarandra, alltsedan