Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1856, sida 1

— — De vandrande Djeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Korporalen sade ungefär detsamma som Kerstin, men på ett lugnare, förståndigare och dertill bestämdare sätt. Patronen kunde till sin outsägliga förbittring väl förstå, att han, oaktadt allt sitt krångel, icke kommit ett steg närmare målet. Han gaf Spöqvist en blick af hemligt förstånd, hvarvid denne steg upp och talade som följer: — Bror Brackander, jag förstår icke, huru du med lugnt sinne kan fördraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet. Du har med ett ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga menniskor, som öppet våga håna och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgerningsmannen, som bar hand på sin husbonde och dermed gjorde sig skyldig till fängelse och spöstraff. Nej, min vän, måttet är rägadt .. om du är stenhård mot dödliga förolämpningar, är jag det icke; jag kan icke uthärda att höra sådant längre. Du måste taga uti med hårdhandskarne . . måste efterspana och häkta kanaljen .. måste draga honom för rätta, icke allenast med anledning af öfvervåldet mot dig, utan äfven emedan han efter all sannolikhet begått dender stölden i storsmedjan . . . I samma ögonblick korporal Brant hörde Sven beskyllas för tjufveri, rynkades hans yfviga ögonbryn på ett ganska hotande sätt. Hans sinne uppbrusade, såsom det från hans ungdom aldrig gjort,