Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1856, sida 1

en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu för första gången på länge sjelf njuta någon nattro. En dag yrade Sven mycket; orediga bilder af de händelser, han nyligen upplefvat, föresväfvade honom; Johanna hörde åter sitt namn från hans bleka läppar; det låg kärlek och äfven klagan i den sjukes osammanhängande ord. Då föllo på hans panna tvenne tårar, tvenne sorgens daggperlor, från flickans ögon, och de tycktes hafva en förunderlig verkan på den sjuke, en verkan sådan som det friska aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman. Ett klarnande medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen af de kära dragen var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte Johanna hans bleka ansigte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom och betraktade de unga med tårade ögon. Johannas närvaro bedrog mer än allt annat att påskynda Svens återställande. Ynglingen hade knappt någonsin kännt sig så lycklig som nu på sjukbädden. Vi återkomma nu till djeknarne. Johanna utbytte med dem ett tecken, som betydde, att hon väl igenkände dem, och ett annat, att de borde iakttaga tystnad, emedan Sven sof. Men då han snart derefter vaknade och varseblef de nykomne gästerna, smålog han gladt och räckte dem till helsning sin afmagrade hand. Efter en stunds samtal lemnade de båda qvinnorna rummet. sven frågade då de begge djeknarne, om de på återvägen ämnade besöka nejden kring Trefnadslösa, hvartill djeknarne svarade, att de just öfverenskommit att i förbigående helsa på hos korporal Brant.