Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1856, sida 1

patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan. Det är just den saken, som gått Johanna mest till bjertat; det vet jag väl, och det är, Gud nåde mig, min skuld. Nej, kära flicka, gå du genast, och tag de pengar med dig, som du har qvar af lönen; de kunna nu väl behöfvas. Stackars Johanna, hon har lidit lika mycket som jag. Gå, du barn, och måtte du komma tillbaka med ett sådant budskap, som är i stånd att lugna både ditt hjerta och mitt samvete! Anstalterna voro snart träffade. Med ett litet knyte på armen lemnade Johanna stugan. Hon gick denna qväll en half mil och hvilade öfver natten i byn Fogelvik hos en bonde, som var beslägtad med Kerstin. Tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg. Hon vandrade ensam genom ensliga okända trakter, men tanken på Sven gaf henne mod och bevingade hennes steg. Stundom hände, att någon beskedlig vägfarande lät henne sitta upp i sitt åkdon och sålunda förkortade hennes vandring; stundom mötte hon i de djupa tysta skogarne kringstrykande vagobander och rusiga lösdrifvare, som ej skulle tvekat att plundra henne, om de vetat, att hon haft en liten penningsumma med sig; stundom åter var hon utsatt för råa herremäns plumpa skämt och ogrannlaga frågor, men hon döfvade hvarje fruktan och gick med lätt hjerta genom alla vedervärdigheter, lifvad af tanken på det mål, mot hvilket hon vandrade. Så hände det, att några dagar efter brefvets afgång en ung qvinna inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta namn. Med den ömhet och outtröttlighet, hvaraf endast en älskande qvinna är mäktig, vakade vu Johanna öfver Sven och vårdade honom, såsom