De vandrande Djeknarne. Gondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N.r.) XI. Auktionen. Ödet hade fört djeknarne till samma koja, i hvilken den sjuke Sven Stål blifvit inqvarterad. Karin, så hette den åldriga egarinnan till densamma, var enka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen med att krusa lin? åt nejdens qvinliga befolkning. Det var en from och gladlynt gumma, som i all sin lifstid varit fattig och ändock aldrig kännt fattigdomens tyngsta börda, nämligen fruktan för framtiden, ty hon ansåg, att den arbetsamma och fromma menniskan tryggt kan lita på Guds försyn. Mången qväll lade hon sig till hvila, sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behof, men den följande morgonen kom alltid med ny hjelp; någon af hennes kunder visade sig alltid i rättan tid, för att hemta sitt lin och betala hennes vackra arbete. Under sin fotresa i Montans sällskap hade Sven häftigt insjuknat, och kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värfvarens sida. Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman visade ej den nödställde ynglingen på dörren, såsom mången kanske skulle gjort, utan