Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1856, sida 2

2 VV ry U1 KJ VE UV 1 UVLUKTTER PAPER VA DT (Slus fr. föreg. N:0.) Hvad angår Löjtnanten Palms ansvarighet i målet, så ehuru Löjtnanten bevisligen icke haft kännedom om det svårare våld hvarigenom lifstidsfången Långströms högra hand blifvit skadad, utan sådant fastmer måste anses hafva tillkommit af någon Brunos åtgärd, hvarom Palm vid verkställandet varit okunnig; likväl och emedan af här ofvan upptagne omständigheter och hvad ransakningen för öfrigt innehåller, uppenbaradt är, att om Palm än icke genom befallning, lega hjelp eller råd så bidragit till det brott i öfrigt, hvarföre Bruno är vorden såsom gerningsman saker dömd, att detsamma derigenom skett, Palm dock förut vetat att brottet var å färde, men det ej uppenbarat; ty pröfvar Rådstufvrätten med stöd af 61 kapitlet 3 Missgerningsbalken rättvist döma Palm, att för slik delaktighet i åtalade brottet böta Sextiosex Riksdaler 32 sk. Banko till treskiftes emellan Kronan, Staden och Åklagaren, eller att vid bristande tillgång att gälda dessa böter, jemlikt Straffbalkens här ofvan åberopade rum, undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd. Vidkommande Kommendanten och Fängelsedirektören Herr Majoren Gyllenhammar, så enär någon bevisning icke är vorden förebragt derom att Herr Majoren, vare sig genom handling eller ens ord gifvit tillkänna, det han om Långströms, Landerholms ell. Berggrens misshandlande, i ändamål att dessa till bekännelse af brott tvinga haft kunskap, än mindre att han misshandlingen befallt eller tillåtit, samt de af åklagaren och målsegande fångarnes ombud, emot Herr Majoren anmärkte omständigheter icke äro hänförlige till annat än en möjlig underlåtenhet i tjensten, derom i och för sig, Rådstufvurätten icke är behörig att döma, finner Rådstufvurätten med ogillande af påståendet, det Herr Majoren måtte föreläggas att från delaktighet i åtalade brottet med ed sig fria, skäligt Herr Majoren Gyllenhammar från allt ansvar i detta mål frikänna. Af vittnen, som i målet fordrat ersättning, åligger det Bruno och Löjtnanten Palm gemensamt eller hvilkendera tillgång eger, att jemte återgäldande till Kongl. Maj:t och Kronan af de förskott som i thy fall blifvit utgifna till vice Pastorn Heimer med Tjugosex Rdr 14 sk. 6 rst, till vice Pastorn B. G. Natt och Dag med Sex Rdr 13 sk., och till Löjtnanten Silfversvärd med Tjugo Edr 8 sk. 4rst, betala förstnämnda båda vittnen skillnaden i dessas å inställelsekostnaden ingifna räkningar med Tjugonio Rdr 30 sk. till Heimer och Sju Rdr 13 sk. till Natt ooh Dag, äfvensom Bruno och Palm på lika sätt skola godtgöra vice Pastorn Hansson dennes resa för vittnesmål i saken med Tre Riksdaler 10 sk. allt banko; finnande Rådstufvurätten den af åklagaren fordrade ersättning för en telegrafdepesch till Kongl. Öfverståthållareembetet i Stockholm, för att få Löjtnanten Palm kallad till inställelse vid Rätten den 14 sistl. Februari, då samma åtgärd cj ledt till åsyftad följd, ej kunna åligga hvarken enskild part eller Kongl. Maj:t och Kronan att utgöra, likasom den till Soldaten Stefan Dahl af allmänna medel förskottsvis utgifna ersättning för dess hitresa såsom vittne, enär Dahl ehuru af åklagaren inkallad, ej haft sig något till upplysning i målet bekant, ej kan någon af enskilde parterna drabba. Slutligen varda Bruno och Löjtnanten Palm, hvilka uti sina i målet ingifna skriftliga anföranden, både inblandat hvad till saken ej rätteligen hört och yttrat sig med klander och vanvördnad mot Domstolen, jemnlikt 14 kapitlet 5 och 7 SsS Rättegångsbalken dömde, att derföre hvardera böta Åtta Riksdaler 16 sk. allt banko, Konungens ensak, deraf Stadsfiskalen J. L. Fischerström undfår hälften. I enlighet med 25 kapitlets 5 3 Rättegångsbalken samt Kongl. Förordningen den 8 September 1829 och 20 December 1851, varder dock detta utslag i hvad angår Bruno och Löjtnanten Palm, underställdt Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hot-Rätts skärskådan och pröfning, hvaremellertid Bruno kommer att förvaras i kronohäktet. (Besvärshänvisning meddelades.) På Rådstufvurättens vägnar: CARL IILSSLING. Rörande löjtnant Palm hade rådhusrättens ordförande till protokollet yttrat följande mening: vAlldenstund de mot löjtnanten Palm förekomna anledningar klarligen visa, att Palm haft vetskap om det missdåd, att genom pinliga medels användande tvinga lifstidsfängarne Långström, Landerhoim och Berggren till bekännelse af stöld, hvarför Bruno nu blifvit såsom gerningsman till bestraffning dömd, samt denna vetskap, om den än, under ett annat Palms förhållande till Bruno än det, hvaruti han under den tid missgerningen skett sig befunnit, icke kunnat medföra annat ansvar än det som 3 61 kap. missgerningsbalken innehåller, likväl vid betraktande deraf att Pim, uuder den tid hvarom fråga är, varit Brunos närmaste förman, som på stället vistats, och hvars befallning, åtminstone såvidt den afsett våldets förbjudande, Bruno skolat åtlyda, c. m. 0. måste så mycket heldre vara härförlig till hvad lagen i 1 8 åberopade kap. och Balk såsom ett bjudande eller rådande innebär, som det är vordet upplyst och medgifvet, att löjtnanten både sjelf hållit förhör i fråga om fångarnes delaktighet i stölden och sådant åt Bruno öfverlåtit, hvilket sednare, derest det icke ansets erforderligt att genom strängare medel förmå fångarne till bekännelse, varit lika ändamålslöst, som i hvarje afseende obehörigt; fördenskull och då jag icke kan finna annat, än att löjtnanten Palm är lagligen öfvertygad, att hafva varit den som tillst.uit, eller, hvilket kan vara liktydigt, oaktadt sin myndighet sågom Brunos befälhafvare, underlåtit förhindra nu åtalade brottet, och sålunda derutinnan varit med Bruno uti en vilja och gerning; pröfvar jag, m. o. i förmågo af siståberopade lagens rum, samt 18 kap. 9 sista mom. och 20 kap. l och 3 Ss missgerningsbalken. sådane dessa lyda i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, jemförde med Kongl. Brefvet den 12 November 1807 och 2 kap. 33 krigsartiklarne den 31 Mars 1795, rättvist döma löjtnanten Palm, hvilken dock icke kan anses saker till särskildt ansvar för det Långströms ena hand blifvit under pinandet bränd, att straffas med ett års fängelse utan arbete, och att derjemte plikta sextiosex riksdaler 32 sk. bko till treskiftes emellan kronan. Warbergs stad och åklagaren, eller, om Palm saknar tillgång att gälda böterna, att derutöfver arbeta å fästning i åtta månader; till följd hvaraf jag ock, jemlikt I kap. 2 straffbalken och Kgl. Bräfvet den 2) Mars 1738, förklarar löjtnanten Palm skyldig att genast träda i häkte. Vi torde icke behöfva erinra våra läsare, ? s300.. 2 1 sangaAl ning