Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1856, sida 3

slut uti sitt inom f. d. tåstningen bebodda rum, hvilket åtminstone under större delen af den tid, åtalade misshandlingen skall pågått, varit det under Brunos ifrågavarande belägna, i hvilket afseende vittnena Ferm och Gustaf Olsson Väl berättat, att Löjtnanten då han gått utom borgen plägat lemna nyckeln till sitt rum tillden vaktknekt, som postat vid fängelsets port, hvaraf skolat synas somatt Bruno kunnat, Palm ovetande. disponera öfver de i cellerna inneslutne fångar, men dock icke blifvit i ringaste mån styrkt att någon vaktknekt utan Löjtnantens befallning vid något tillfälle lemnat till Bruno den Palms rum tillhörande nyckel, utan fastmera under ransakningen är utredt, att målsegande fångarnes celler under angifna tiden varit försedda med dubbla lås; ett förhållande, hvaraf måste antagas att Löjtnanten om dessa fångar haft synnerlig omsorg, och derför icke bort vara okunnig om cellernas öppnande efter den tid på dygnet då de enligt gällande föreskrifter bordt vara tillslutna: och 2) att i målet afhörda vittnen berättat Vaktknekten Ros, att den aftonen då Långström första gången skall hafva hos Bruno undergätt krumsättning för att förmås till bekännelse af stölden på redogörarekontoret, vittnet på Brunos tillsägelse anmodat Löjinanten Palm att sig hos Bruno infinna, hvilket Löjtnanten lofvat, utan att vittnet kunnat erinra sig om detta löfte uppfyllts; att då vittnet vid Långströms andra krumsättning nedgått från Brunos rum, vittnet i trappan mött Löjtnanten Palm, hvilken frågat såsom orden fallit: om Långström var uppe och huru det var med honom, hvarå vittnet som haft Brunos befallning att hålla hvad som händt var tyst, i början så mycket mindre vågat gifva något utförligare svar, som Palm då ätföljts af den officer som för tillfället förde befälet för den å f. d. sästningen förlagda kommendering; men då Palm förklarat att vittnet i detta afseende ej behöfde frukta för att utsäga rätta förhållandet, hade vittnet omtalat ott Länastrom var bunden, hvarefter Palm vidare tillsport vittnet m Långström ville bekänna, derä vittnet gifvit ett nekande svar; Löjtnonten Silfnererärd, hvilken upplysts hafva varit den af Ros omvittnade officer: att vittnet väl hört något samtal emellan Ros och Löjtnanten Palm som vittnet förmodat angå Långström, om hvilken Palm samma dag för vittnet berättat att Långström rarit uppe hos Bruno i följd af då ifrågavarande stöld, men att vittnet icke kunnat erinra sig huru orden vid sagde samtal emellan Palm och Ros fallit; Vaktknekten Frisk, att vid det af detta vittne förut omnämnda tillfälle, då Långström sednare gången var uppförd till Bruno, Löjtnanten Palm infunnit sig i cellfängelset och frågat vittnet om någon af fångarne var ute, och då vittnet dertill jakat med uppgift att Lingström var uppe hos Bruno, hade Löjtnanten vidare frågat vittnet om LångI ström gick beskedligt med, hvilket vittnet äfven jakande besvarat, samt att då på sätt här ofvan är anfördt, Landerhohn i Brunos rum afgifvit bekännelse, men denna ej synts Löjtnanten tillräcklig, Löjtnanten yttrat: vi kanske komma för tidigt, och då är det bäst att gå igen, eller något med den sednare meningen liktydigt, i hvilket afseende Landerholm uppgifvit, och Cantzler vitsordat, Löjtnanten hafva sagt: ?det vara bäst att sätta fast eller taya ihop med Landerholm ännu en gång, samt såsom vittne afhörde lifstidsfången Iljelmstedt, att efter ett förhör som Löjtnanten hållit med fångarne, ifråga om stölden, Palm slutligen befallt att Landerholm, hvars bostad då varit å logementet N:o 2, skulle medtagas till logementet N:o 4 för att derstädes bringas till bekännelse, hvarjemte slutligen af vittnesmålen i öfrigt anledning icke saknas att föreskrifter blifvit gifna för att förmå andra fångar att genom misshandling å målsegande fångarne Landerholm och Berggren, tvinga desse sednare att erkänna det de begått ofvannämnde stöld. Hvad sälunda och vidare i målet förekommit, har Rådhusrätten tagit i öfvervägande, och fastän i allmänhet afhörde vittnen haft synnerlig svårighet att bestämdt i minnet återkalla oeh uppgifva tiden för hvarje omvittnad särskild tilldragelse, samt beträffande fångarne Landerholms och Berggrens angifvelse, något laggiltigt vittne icke kunnat intyga sig hafva sett en till fullbordan bragt misshandling å dessa fångar, i uppgifvet ändamål och af den beskaftenhet som i handlingarne beskrifven är; dock som, i förra fallet, uppgifterna otvifvelaktigt omfatta de månader och den tid af året som anförde blifvit, och ransakningen för öfrigt tydligen visar, att Landerholm och Berggren, likasom Långström emot deras vilja blifvit vid åtskilliga tillfällen från cellerna hemtade till Brunos rum, der de ofta i flere tim:s tid qvarhållits utan att någon antaglig, angifvelsen mot , orsak till en sådan åtgärd kunnat ens förebäras, hvartill kommer att den angående Läangströms pinande förebragta bevisning, fullständigad genom ett äsyna vittne. icke kan fränkännas inflytelse på bevisningen äfven i hvad angår Landerholm och Berggren, så ock med här ofvan bestämdt vitsord åt lifstidsfången Cantzlers. med samtliga målsegande fängarnes egen, i flera väsendtliga delar sammanstämmande, utsago i förening dermed att vid jomförelse af vittnena Ros, Billings och Gustaf Cissons berättelser, de bäda förras: att Langströms hand om aftonen den 22 Juni, då han nedfördes till Bruno, var oskadad, och Gustaf Olssons: att handen redan påföljande morgonen funnits behäftad med den ifrågavarande brännskadan; vid betraktande af årstiden och med antagande af äfven denringaste yttre ordning inom cellfängelset, den aflägsnaste möjlighet uteslutes, att Längströms hand kunnat, sedan fången blifvit äterförd till eellen från Brunos rum, emellan klockan 12 på natten den 22 och 23 Juni och morgonen sistberörde dag at Långström sjelf genom eld skadas; finner Rådstufvurätten brottet både mot Långström, Landerholm och Berggren vara, i enlighet med dessa fängars angifvelse, till sin tillvaro lagligen styrkt, samt Bruno såsom gerningsman emot sitt nekande med klara skäl och fulla bevis till saken bunden; hvarföre i förmågo af 18 kapitlet 9 8 sista momentet, 20 kapitlet 7 och 8 88 Missgerningsbalken, sådane dessa lagens rum lyda i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, 34 kapitlet 1 och 39 kapitlet 4 8 samma balk, Kongl. Brefvet den 12 November 1807, 2 kapitlet 33 Krigsartiklarne den 31 Mars 1798, samt 5 kapitlet 4 3 Straff-balken efter lydelsen i Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, Rådstufvurätten dömer Bruno, hvilken numera är från sin innehafda befattning såsom förste Vaktknekt vid härvarande straff-fängelse skiljd. men under tjenstgöringen missbrukat sin myndighet för att ofvan