Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1856, sida 1

stranden och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan den venstra strandens branter framStå i en grå färgton och kasta allt längre skuggor utåt sjön, ju mer solen närmar sig de furukläddaa bergen i vester. Ett och annat segel sväfvar öfver den matt silfverglänsande vattenspegeln, på hvilken den sköna, i sagan och historien ryktbara Wisingsö skönjes som en blå strimma. Genom kikarne kunna djeknarne se de Braheska borgruinerna och öns kyrka, hvars koppartak glimmar i solskenet. Medan de betrakta denna tjusanae naturtafla och med njutning inandas de friska, af barrskogens vällukter mättade fläktar, som leka kring bergets hjessa, sätter inspektorn sitt medförda valdthorn för munnen och blaser med mycken virtuositet Drottning Hortenses romans.? Bergets tusende ekon svara med fyllig röst; tonerna rulla likt laviner blana branterna och skrämma de i klyftorna bosatta falkarne, som med hesa skri instämma i koncerten. Men det är icke blott falkarne, som ackompagnera valdthornet; man hör plötsligt en mensklig röst, nästan lika hes som deras, uppstämma en sång, som så illa rimmar sig med romansen, att inspektorn, halft förargad, sticker valdthornet i fickan. Sångaren var ännu icke synlig, men man kunde höra, att han närmade sig stället på den branta och besvärliga väg, som på södra sidan slingrar sig upp till bergets topp. Sängen var den gamla, som svenska soldaterna sjöngo efter fälttåget mot Norge: Den tolfte Karl i vintern kall, Trallala, Marscherade mot Fredrikshall, Trallala, Döden mötte honom der, Ack, trallera, trallerallalallala,