Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1856, sida 1

I rer. På Wernamo marknad uppsnappade jag fc priser; här och der i bygderna påträffade jag någ andra, som likaledes läto öfvertala sig att tjena kr : gets gud. I Jönköping hoppas jag äfven kunna pi ra ett godt kap. Dit har jag också stämt möte me alla mina klienter, och sedan jag väl fått dem san Jade, beger jag mig med min Smålandsdrift upp ti Stockholm. Samtliga gossarne äro raska krabate som hålla gardesmälet och skola bli prydnader i 1 det. Men den bäste af dem allesammans, min guld gosse, en liten en på sex fot och en hel hop tun är en masugnsdräng från Trefnadslösa, som af sel skilta anledningar lät värfva sig. Med den sake hänger det tillsammans på följande sätt . . . Och Montan omtalade nu Sven Ståls historia. Gö ran och Adolf åhörde den med spändt intresse, D funno alltför sannolikt, att hjelten i Montans beri telse var deras gamle vän och bekantskap, masmå staren, och vi öfverdrifva icke, då vi säga, att d båda djeknarne kände sig djupt bedröfvade öfve den olycka, som drabbat honom. Adolt frågade lif ligt, hvar Sven nu befann sig. — Ack, go herrar, sade Montan med bedröfli uppsyn, — den stackars gossen har påträrfat en an nan värfvare, som nu med all makt slites med mi; om honom. Jag har visserligen laglig rättighet til rekryten, men min medtäflare är en farlig karl, son icke frågar efter lagstadganden och kongliga förord ningar; det är med ett ord Voden. — Hvad! utbrast Adolf, — är Sven död? (Forts.)