Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1856, sida 1

— Nej, korporal. jag och denhär gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Wexiö. — Gymnasister! Ack! gade Montan vemodigt, — äfven jag har varit gymnasist — Auch ich war in Arkadien gehoren —; jag skref grekiska och talade latin, så att det stod herrliga till, och min gamle far, komministern, likasom mina lärare, väntade, att jag skulle bli ett stort lärdomsljus. Men så fick jag några skäggfjun på hakan, inbillade mig, att jag var karl och sökte genom liderliga seder öfvertyga äfven andra, att jag var det. Följden blef, att jag jättvisligen drefs från läroverket. Min gamle far dog af grämelse, och jag grep i förtviflan till musköten. Det ir min lefnadshistoria. Men hvad fan Står jag här och pratar? Den fördömda lukten af grankådan gör en menniska öppenhjertig. DVonec eris felix multos numerabis amicos, tempora si fuerint nuhila solus eris .. ni hör, att jag af gamle Naso minnes åtminstone så mycket, som den dagliga erfarenheten påpekar. Inspektorn, hvars rockficka, liksom högstsalig Kristoffer Barkekonungs, tycktes vara en bottenlös taska, uppdrog nu ur dess outransakliga gömmor en flaska körsbärsvin, tillagadt af hans förträffliga hustru, samt några tumlare af jernbläck, och uppmanade de närvarande att slå sig ned i gräset, medan de tömde densamma. Montans ögon följde med stort intresse värdens rörelser, när denne fyllde tumlarne, men den stackars korporalen kunde knappt dölja smärtan af sitt gäckade hopp, när han med konsterfaren strupe öfvertygat sig, att det oskyldiga vinet ej förrådde ringaste frändskap med den sorgdöfvande alkoholn. Emellertid kom samtalet i gäng och föll bland annat på Montans värfvareaffärer. — Ja, mina herrar, sade han, i det han tände sin vandringspipa, — jag har gjort temligen goda affä