Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1856, sida 1

—— —— — ————— —ö— Men hjeltens död nu hämnad är, Hej, trallerallalla.? — God dag, gode herrar och svenske män, sade sångaren, som nu plötsligt uppdykade, — jag lockades hitupp af ett valdthorns herrliga toner, men vägen var rasande besvärlig, och jag känner mig torr i halsen, som om jag hade sväljt en masugn. Ursäkten, att jag blandar mig i herrarnes sällskap; mitt namn är Montan, min karakter korporal vid konungens andra lifgarde, min resag mål Jönköping, der marknad i morgon skall hållas, och der jag hopa några unga friska viljor, hågade att inda i krigarens ädla stånd . . . Angående den saken har jag något att säga er, min unge vän — (Montan, som för tillfället var i betydlig mån, hvad man kallar, rökig, vände sig härmed förtroligt till Göran) — först som sist, vill ni taga värfning? Jag frågar, derför att jag tycker om er och vill göra er lycka, ty ni må tro, att gardisten lefver ett afundsvärdt lif, som sjelfva de olympiske gudarne måste afundas honom ... Göran försäkrade skrattande, att korhoralens anbud var så begrundansvärdt, att han (Göran) behöfde hela sin lifstid, för att taga saken i ofvervägande, och att korporalen före denna tids slut ej kunde bäräkna något afgörande svar. — För tusan, utbrast nu Montan och såg något förlägen ut, — jag märker, att jag fiskat i oriktigt vatten. Men saken är, att jag af den fördömda käde-och granrislukten i skogen blifvit likasom litet yr i hufvudet ... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nerfsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli.