bättra från sitt närvarande skick, hvaåan Långström städse kommer att förblifva mindre arbetsför, samt att Doktorn efter den undersökning som på stället egt rum, funnit brottet, så vidt det angår handens skadande på af Långström angifvet sätt, vara fullkomligen fysiskt möjligt — deis ock deraf att Bruno icke förmått visa någon skälig anledning hvarför han en natt under den varmare årstiden eldat i sitt rum, derom hvarken hans angående ifrågavarande tillfälle gjorda, af vittnet Ros vederlagda uppgitt om kokning af toddyvatten, eler vittnena Linds och Ferms intygande att eld under sommaren emellanåt plägade tändas i kakelugnen af berörde rum, både för att koka vatten och aflijelpa fuktighet, må anses kunna för natten emellan den 22 och 23 Juni såsom någon tillftredsställande förklaring antagas, hvarförutan ej heller utan afscende lemnas bör, hvad litstidsfången Cantzler, ehuru hans uppgifter eljest i och för sig, enär han för vanfrejdande brott är vorden dömd, cj kunna något inför Lag gillande vitsord tillerkännas, vid Rådstufvurätten i Carlskrona berättat der det finnes öfverensstämmande med hvad ransakningen i flera fall innehåller såsom anfördt och omvittnadt, nemligen i hvad rörer Bruno: att de tre målsegande fångarne verkligen blifvit på af dem angifvet sätt pinade till bekännelse af stölden, Landerholm flera gånger än de öfriga och en gång midt på dagen: att då Långström andra gången undergick krumsättning eld brunnit i kakelugnen till Brunos rum, och att Långström blifvit lagd framför brasan, mot hvilken hans hand varit vänd, och att ban der fått ligga intill dess huden å handen börjat hvitna: att Cantzler efter misshandlingen ledt Långström från rummet tillbaka till cellen och der uppsatt hängmattan: att Bruno hällt vatten ur en handkanna på Landerholm, ehuru efter Cantzlers utsago icke för att derigenom förorsaka Landerholm något ytterligare lidande, utan för hans återfående till full sans, då han varit nära att afsvimma, samt att vid ett tillfälle då Berggren var satt i krum, bokhållaren Möller visat sig i dörren, dervid Bruno, i missnöje förrådande ordalag, yttrat sig emot det tillernade besöket; hvilken berättelse alltså, och ehuru i åtskilliga dess nu ej upptagna delar stridige uppgifter förekomma emot hvad ransakningsprotokollerna innehålla, synnerligast i fråga om Cantzlers och här vid rätten hörde lifstidsfängen Per Perssons delaktighet i målsegande fångarnes pinande, och angående afståndet från kakelugnen, hvarå Långström sig befunnit då han i Brunos rum skall hafva blifvit tillskyndad brännskada; men hvilka stridigheter låta sig förklara, den förre af Cantzlers och Perssons, om än ogrundade, fruktan för straff, och den sednare af bristande minne, eller förmåga att i tankan mäta afstånd, likväl och enär den hemtar stöd för sin sanningsenlighet jemväl deraf, att rädstufvurätten i Carlskrona låtit Cantaler först sjelf omförmäla hvad han i saken kunnat hafva sig bekant och derefter till honom gjort frågor, så uppställda, att Cantzler i de anförda omständigheterna ej haft någon yttre ledning för svaren; följaktligen ej heller kan af tilltalade Brunos och löjtnanten Palms osannolika och på allt laga skäl blottade antydan, att Cantzler före förhöret blifvit, genom bref från Warbergs straff-fängelse undervisad om hvad han borde tala och svara, de tilltalade till last, till den henne nu tillagda trovärdighet förringas.