7(w!ä117 1m14 f (k44 111D1UVUI MEN — stats på golfvet af Bruno och Cantaler, till hvilken förstnämnde och på dess begäran, vittnet öfverlemnat en på en stol i rummet liggande skinnrem, hv: med Långström bundits. deruppå, och sedan han på förut beskrifvet sätt blifvit lagd i krum, Långström lyftats och rullats under minst en timmas tid och derpå lagts tramför kakelugnen, deri eld var tänd, som åtminstone en gång påökats med ved af Cantzler; dock att nämnde fånge, medan vittnet var å rummet tillstädes, icke blifvit lagd så nära elden, att vittnet trodde den uppgifna brännskadan hafva Långström förorsakats under berörde tid, men att misshandlingen möjligen blifvitffortsatt efter det vittnet, såsom vittnet tillagt, klockan omkring 10 på aftonen fått tillstånd att aflägsna sig; samt att vid detta likasom vid föregående tillfälle både Bruno och Cantzler under pinandet uppmanat Långström att bekänna stölden, dertill denne dock ihärdigt nekat, under yttrad önskan, att de blott måtte på honom fördersva någon lem; att Längströms ifrågavarande band varit oskadad, då Långström till sistomvittnade misshandling fördes, och att, då vittnet som blifvit af Bruno tillsagdt att hålla hvad sålunda händt var tyst, vid kommendantsförhöret omtalat, att Bruno haft eld tänd i kakelugnen, Bruno förebrått vittnet dess samvetsgrannhet och öppenhjertigheti detta fall — än äfven Ros vittnesmål bekräftande omständigheter finnas ådagalagda, dels at hvad nedannämnde vittnen berättat, nemligen: förre arbeteföreståndaren vid straffängelset A. H. Himmelman: att Bruno sjelf för detta vittne erkänt, att han haft Långström uppe hos sig, för att förmå honom till bekännelse af stölden; vice pastorerne B. G. Natt och Dag och A. B. Ileimer samt pastorsadjunkten J. E. Hans son Och fånynredikanten A. IL Nordblom: att mälsegande fångarne, hvilka straxt efter det stölden skett eller samtidigt dermed hvar efter annan blifvit insatta i celler, för hvardera vittnet, under den tid ifrågavarande misshandling skall hafva egt rum, än alla tre, än en eller två af dem omtalat, att de blifvit pinade till bekännelse af ett brott, till hvilket de försäkrat sig vara oskyldiga; och Ileimer särskildt, att Landerholm för detta vittne uppgifvit, att vatten jemväl såsom pinomedel mot Landerholm blifvit användt, ett förhållande, som vittnet Frisk äfven i så måtto vitsordat som vittnet, efter hvad ville ihågkommas samma dag Landerholm härutinnan uppgifvit, funnit nämnde fånges kläder på några ställen genomdränkta af vatten; vittnena Hed, Johansson och Qvist: att, då Landerholm och Berggren, såsom ofvan förmäles, nedförts till Bruno, förstnämnde fånge, ehuru vid olika tillfällen, uppenbarat för vittnena, att han undergått eller skulle undergå pinligt förhör; Billing: att då Långström om aftonen den 22 Juni afhemtades ur cellen och fördes till Bruno, den förre dervid yttrat fruktan att gå, enär han förutsåg det han skulle komma att pinas; vaktknektarne Qvist och Lef: att vid särskilta tillfällen, det ena, enligt Qvists utsago, då Landerholm varit hos Bruno, något som vittnet slutade deraf, att han om natten återfördes till cellfängelset, och det andra, enligt Löfs intyg, då Långström och Berggren förut till Bruno nedhemtats, eftersökning skett på åtskilliga ställen inom borgen för att upptäcka de stulna penningarne Frisk utsade att vittnet en afton under omförmälda tid, på en vind hört klagan från Brunos rum af någon, hvars röst liknade Berggrens, dervid en annan stämma, uti hvilken vittnet velat igenkänna Cantzlers, hörts med orden: det hjelper inte; hvarefter om några dagar vittnet hört omtalas, att Berggren verkligen nyssberörde afton varit förd till Bruno samt att Långström, hvilken vid pass klockan tolf på natten till den 23 Juni blifvit återförd till cellen, då varit ledd af Cantzler, som äfven uppsatt hängmattan i Långströms cell, ehuru det eljest varit vanligt att cellfångarne sjelfve fått utföra sådant bestyr då de det förmått; vaktknekten Gustaf Olsson: att en morgon, ungefär i April, vittnet erhållit tillsägelse af någon, utan att vittnet kunnat påminna sig hvem, att Långströms cell ej fick öppnas förr än efter de öfrige eellfångarnes och att, då detta sedermera skett, Långström haft svårighet att gå till öfra delen af cellfängelset dit han flyttats; ett förhållande som vaktnekten Carl Magnus Ferm jemväl på aflagd ed sålunda bekräftat, som detta vittne funnit Långsång varit vacklande och med tillägg, att nämnde fånge som Yert blå i ansigtet, längre fram c kanna gå ut, af på dagen förklarat sig omöjligen ut orsak att han blifvit pinad: bokhållaren P. M. Möller: att vittnet. som sent en afton i Februari eller Mars månad skolat besöka Bruno på denne sednares ifrår gavarande rum, men dels af någon person i dörren hindrad att inträda och dels af Brunos röst inifrån rummet afvisad, genast återvändt, likväl iakttagit att en person legat på golfvet i rummet i hoplutad ställning, utan att vittnet kunnat urskilja om denne person varit man eller qvinna, fånge eller fri, samt beträffande skadan å Långströms hand, Billiny och Gustaf Olsson, den förre, att då Långström af Billing nedfördes till Bruno om aftonen den 22 Juni, vittnet ej kunnat å samma hand upptäcka någon skada, och OÖösson, att vittnet, som på morgonen den 23 Juni kl. 5 kommit på cellvakt, vid cellernas rengöring två timmar derefter funnit Långströms hand vara i hög grad svullen och utan betäckning samt behäftad med en större blåsa på utsidan och med mindre blåsor å fingrarne, dels at hvad i målet hörde läkare Rvid straffängelset; i sistberörda omständighet på embetsed yttrat, nemligen: numera aflidne doktor J. G. Arrhenius: att skadan å Långströms hand den 25 Juni vrar några dagar gammal, ehuru det till domstolen d. 1 Augusti 1854 ingifna betyg icke innehåller något vidare omdöme om den sannolika orsaken till skadan, än att åkomman åtill utscendet liknade brännbläsor?, samt Doktorns utsago om tiden då han först besigtigade Långströms hand blifvit vederlagd af vice Pastor IIeimers berättelse derom, att Doktor Arrheniur den 30 Juni, enligt eget yttrande till bemälda vittne, ännu icke skulle hafva någon undersökning å den skadade handen företagit, derutinnan Doktorn dock efter sistberörda dag till Heimer yttrat: Åatt det nog vore sanning hvad Långström uppgifvit angående skadan å handen, samt nuvarande läkaren vid fängelset, Doktor J. Ström-: quist, hvilken den 6 September 1855 och derefter vid flera tillfällen besigtigat Långströms hand: att ärret ådagalade att detsamma varit föregånget af en brännskada; att denna skada, hvars utsträckning angifvits, ingripit mer eller mindre i sjelfva benen, och att Doktorn ansett helt och hållet oantagligt att skadan, då den betraktades dels i afseende å dess djup och Anl8 i atseende 3 dess oränsar kunnat — n ctätt