Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1856, sida 2

modore Watson och fregattens Öfveroch Underbetäl för deras visade artighet och välvilja! U— — — — 7 . AR än? — Det Narberaska Fästningsmalet. I detta mäl har, efter det den utförliga ransakningen afslutats, Rådhusrättens i Warberg utslag sallit den 11 dennes hvilket utslag vi, med förbigående af hvad som rörer ett vittnes giltighet, vilja meddela i sin helhet, då utslaget tillika utgör en sammanfattning af sjelfva målet. Det lyder sålunda: Vidkommande derefter hufvudsakeu, så har, till stöd för målsegande fångarnes angifvelser att de af Bruno, eler på hans befallning och med biträde af förut å hi ande straff-fängelse, men numera å Carlskrona tning förvarade, lifstidsfången Isak Persson Cantzler, blifvit, genom såkallad krumsättning på Brunos inom borgen begagnade rum pinade för att förmås till bekännelse af ofvanförmälde stöld: Långström, på aftonen och natten efter den 21 April och 22 Juni; Landerholm, den 16, 17 och 18 Februari. 12 April och natten till den 23 Juni, samt Berggren, den 16 Februari och 12 April, allt år 1854, och vid ett af hvilka tillfällen, nemligen på natten efter den 22 Juni, Långströms ena hand skall hafva blifvit förderfvad af hettan från eld uti den i rummet varande kakelugn, intill hvilken Långström sagt sig hafva blifvit lagd, — förekommit: mot Bruno: 1) att han, som vid ifrågavarande tid innehaft befattning såsom Förste Vaktknekt vid straff-fängelset, icke kunnat förneka, det han, fastän så vidt visadt blifvit dertill helt och hållet obehörig, tillåtit sig med ofvannämnde fångar hålla enskilta förhör angående deras förmenta utöfvande af eller delaktighet uti stölden; i afseende å hvilken åtgärd han väl föreburit, men icke gittat i ringaste mån styrka, att fångarne sjelfva med honom begärt samtal; utan fastmer till stöd derför, att fångarne, emot deras vilja, blifvit till honom afhemtade anledningar under ransakningen sig företett af hvad följande vittnen i denna omständighet berättat nemligen: Vakiknekten Bengt Qvist: att, en afton i Februari månad kort efter det stölden skett å redogörarekontoret, vittnet, efter tillsägelse från Bruno, genom någon person, som Vitnet ej kunnat erinra sig, hvar efter annan från cellerna fört fångarne Landerholm och Berggren upp till Bruno, hvilken sjelf dem emottagit. Vaktknektarne Niklas Andersson Hed och Johan Bernt Johansson: att vittnena en afton, ehuru måhända vid olika tillfällen, under ifrågavarande tid sett Landerholm utföras ur cellen; Vaktknekten Johannns Andersson: att vitnet en afton under eftervintern, på tillsägelse antingen af Bruno sjelf, eller från denne genom Cantzler, från cellen nedfört Berggren till Brunos rum; Vaktknektarne J. P. Billing och Lars Frisk: att, under dessa vittnens vaktgöring vid cellfängelset den 22 och 23 Juni, Billings klockan emellan 5 och 9 på aftonen den 22 och 1 och 5 på morgonen den 23, samt Frisk klockan emellan 9 och I samma natt, Långström och Landerholm vid ungefär de af dem angifne timmar blifvit hemtade ur cellerna, samt förda till och ifrån Brunos rum; hvarjemte båda vittnena sett Berggren vara till Bruno nedförd, vid ett tillfälle, på Brunos befallning, af Billing, och vid ett annat af Andereson, då, enligt denne sednares och Frisks utsagor, Landerholm afgifvit bekännelse om stölden; Vaktknekten Eias Löf: att, en afton föro klockan 9, under någon af de första månaderna på året, Långström och Berggren blifvit nedförda till Bruno, från hvilken de ej återkommit så länge vittnet hade vakten eller intill slutet af nämnde timma; Vaktknekten Lars Johanssen Lind: att en afton, troligen på våren, Långström blifvit af någon annan Vaktknekt hemtad ur cellfängelset, dit han ätminstone icke till klockan 9 på aftonen blifvit återförd; Vaktknekten Gustaf Blom: att en afton vid pass kl. 9, närmare eller fjermare midsommaren, vittnet blifvit af någon, antingen Bruno eller Ros, tillsagd att Långström skulle föras upp till Bruno, hvilket vittnet meddelat, såsom vittnet ville minnas, Billing; och Vaktknekten Anders Larsson Ahlqvist: att Långström, såsom vittnet kände, vid två särskildta tillfällen varit hemtad till Bruno, det första, någon afton i början af våren, då Berggren ärven der varit inställd, och det andra närmare midsommaren omkring klockan 8, då endast Långström dit uppfördes af Billing, hvilka båda sednare vittnet mött i trappan till Brunos rum; och 2) att, ehuru Bruno enständigt förnekat, att han någonsin låtit målsegandefångarne den uppgifna väldsamma behandlingen undergå, vidare än, hvad angår Långström. att Bruno vid ett tillfälle då bemälde fånge skall på sin föreburna egna begäran varit till Bruno uppförd, men dervid Bruno öfverfallit, låtit vaktknekten Ros binda eller krumsätta Långström, enär för afböjande af vidare våldsamhet å den sednares sida något annat sängsel ej varit att tillgå; likväl ej mindre afhörde vaktknekten Ros, såsom åsyna vittne till gerningen härutinnan på eden tagit: att vittnet vid ett tillsälle söre midsommarstiden. på Brunos befallning, fört Långström från cellen upp till Brunos rum, der Berggren då stått på golfvet med bundna händer, uppmanande genast vid inträdet Långström, att, likasom Berggren nyss förut skall gjort, erkänna sin delaktighet i stölden på redogörarekontoret, så att sängarne kunde undgå att vidare pinas: att Långström, utan att vittnet kunnat minnas om han något derå svarat, genast fattats af Bruno, som slagit en linnetrase om ansigtet på den förre, hvarefter, med tillhjelp af jemväl närvarande lifstidsfången Cantzler, Långström lagts i krum, hvilken misshandling i vittnets närvaro fortfarit uti bestämdt en timmas tid, hvarunder Bruno, som roat sig med att knäppa på en guitarre, emellanåt frågat Långström: om han ej ville bekänna, men då Långström nekat, fortsatt misshandlingen: att Långström slutligen bekänt stölden och uppgifvit åtskilliga ställen inom borgen, der penningarne skolat vara gömda, men hvarest undersökning förgäfves skett; till följd hvaraf och då underrättelse om de fruktlösa efterspaningarne inngått, Långström, för hvarje gång sådant skett, rullats och stötts mot golfvet under det han ännu varit i sin bundna ställning, och att, sedan sagde förfarande någon stund pågått, vittnet efter erhållet tillstånd aflägsnat sig: att, vid ett sednara tillfälle som vittnet antacvit till ätminstone kort