Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1856, sida 1

De vandrande Bjeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) — Du är lika kort och tvär i dina ord, som du är lång till din kropp, min vän. Men jag släpper dig icke: torva leena lupum sequitur, lupus ipse capellam . . . min själ bar fäst sig vid dig, såsom humlen vid humlestången ... Men hvarför gapar du på mig såder, du lefvande kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag är grann? År jag icke? — Jag är rädd för, att ni är litet vriden i hufvudet, svarade Sven. — Åhå, du tycker, att jag pratar tok. Deri har du visserligen rätt, men ser du, en gardist är en så lycklig öfversäll menniska, att hela verlden likasom leker för honom; i sin öfversvinnerliga munterhet vet han knappt, på hvilken fot han skall stå, mycket mindre att hålla sin tunga. Ja, jag säger dig, gosse, att gardisten är en afundsvärd varelse; den yngling, som kan få en plats i gardets leder, hans lycka är gjord. Tänk på det, min vän! Under yttrande, att middagsvärman var tryckande, och att landsvägsdammet väl behöfde sköljas ned, slog sig derefter gardeskorporalen ned i gräset ett stycke från landsvägen, framtog en flaska och bjöd Sven att supa sig till. Då Sven afslog detta anbud, emedan han aldrig smakade bränvin, förklarade Montan sin missbelåtenhet dermed, att det fanns absolut nyktert folk i verlden, emedan detta nödgade andra att, för den politiska jemvigtens bi