Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1856, sida 1

ting derför — på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon. — Åh, nu börjar korporal Montan prata galenskap igen, genmälde Sven, — jag är icke så enfaldig, att jag låter narra mig af en lockfogel. Jag vet nog, hurudant gardeslifvet är ... — Um, sade Montan, något förlägen, — min afsigt är icke att narra dig. Hvad jag nyss yttrade, är en gammal lexa, som jag kan utantill och hvarmed jag lockar enfaldiga nors att bita på kroken. Dig vill jag icke lura . . . — Hör på, korporal, afbröt honom Sven, — jag vill blott, att ni samvetsgrannt skall svara på en enda fråga: har man sågom gardeskarl äfven tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extraförtjenster? — Ja, den som vill, har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men sådane äro ej många; de fleste äro lättingar eller supa de upp sina förtjenster. Du sade mig, att du förstår dig på smedyrket; om så är, skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra dig, att du i Stockholm har utsigt att förtjena mer penningar vid städet och bälgen, än någonsin härnere, Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lemna fosterföräldrarne utan hjeip och stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde under dagens lopp Montan till närmaste gästgifvargård, der denne granskade hans papper, lemnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknadt. Trygg,