Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1856, sida 2

I mänhetens beslutanderätt borttogs, nants nummer och gage. En ny jernväg, mellan Roeskilde och Korsör, öppnades d. 5 dennes. — ——— Rörande Städernas förvaltning, Det af H. T. förut omnämnda anförandet af rådman Uppling, i fråga om förändring i organisationen af hufvudstadens s. k. Femtio älste, är af det stora allmänna intresse, att vi icke kunna neka oss nöjet, att meddela detsamma i sin helhet, till trots af vårt inskränkta utrymme. Hr Uppling yttrar, efter en kort ingress, följande: De ursprungliga styrelseoch förvaltningsformerna för de äldsta stads-samhällena i Sverge äro ej med tillförlitlighet kända, men antagligt är, att de hvilat på en fullkomligt demokratisk grund. 4 sannolikt lag i hvarje särskilt fall. Till denna De flestes vilja utgjorde förmodan ledes man af kännedomen derom, att en stor del städer grundlagt sig sjelfva på det sätt, att i tider, då säkerheten till person och egendom här i landet ej var särdeles betryggad, individer sammanflyttat på något af dem utsedt tjenligt ställe, för att der under inbördes beskydd söka sin utkomst af de sysselsättningar, dem en senare tid benämt stadsmanna-näringar. Rättsförhållandena i städerna blefvo först genom den på 1400-talet utgifna statslagen närmare reglerade. I denna lag finnes ej taladt om borgare, men väl om burskap. Städernas innevånare nämdes byaman, som var liktydigt med stadsbo, och alla, som egde en viss förmögenhet, voro berättigade att erhålla burskap, hvarigenom de förvärfvade sig större sjelfständighet än den öfriga befolkningen, samt talan i stadens allmänna angelägenheter. Det var således icke utöfningen af någon viss sysselsättning eller yrke, utan innehafvandet af en viss förmögenhet, som berättigade till burskap och dermed förenad talan i stadens angelägenheter. Under konung Gustaf II Adolf erhöll städernas förvaltning en helt och hållet ny formation. Väl återupplifvade konungen år 1618 den gamla statslagen, som till någon del råkat i förgätenhet, men utgaf året derpå den bekanta stadgan om städernas administration. Från och med denna tid, hvarifrån jemväl skråväsendet egentligen leder sitt ursprung, erhöll den redan långt förut antagna och för städernas sjelfständige innevånare allmänna benämningen borgare den mera inskränkta bemärkelsen af handlande och handtverkare. Alloch det förordnades, att menige borgerskapet skulle utse 48 handelsoch 48 handtverksmän, af hvilka magistraten, eller rådet, som den beuämdes, egde frånskilja ena hälften och konstituera den andra såsom representanter för staden. Desse stadens äldste skulle med rådet samt i närvaro af konungens fogde, eller ståthållare, öfverlägga och besluta i allt, som rörde staden, hvars alla andra innevånare hade att rätta sig derefter, vid äfventyr att för upproriske anses. Kunde man ej om besluI ten sig förena, blef stäthällarens mening gällande. Borttagandet af menigheternas beslutanderätt, stadgandet att rådet egde utgallra ena hälften af de valda representanterna, samt ståthållarens öfvervägande inflytande på besluten lemnade åt borgerskapet endast skenet qvar af förvaltande myndighet. Styrelseformen var i sjelfva verket fullkomligen despotisk och uppenbarade ej sällan sitt för städerna förderfliga inflytande. Såsom exempel härpå må anföras, att staden Gefle, som var anlagd långt före den tid, hvarom fråga är, år 1636 förlorade sin stapelrätt och seglationsfrihet blott derföre, att dess uppblomstrande handel rivaliserade med Stockholms och hotade att blifva farlig för denna. Oaktadt staI dens mångfaldiga framställningar derom, erhöll den ej förrän lång tid derefter och delvis åter hvad den förlorat. Sådana voro städernas och borgerskapets frioch rättigheter på den tid, från hvilken de flesta så kallade privilegierna för dem sig härleda. Tiderna hafva sedermera förmått ändra mycket deruti, men i fråga om städernas inre administration qvarstå ännu grunddragen från 1600-talet och bära sjelfva vittne om sin föråldring. Förhållandet är dock icke lika på alla orter i riket. Mångenstädes hafva de förvaltande myndigheterna reformerat sig sjelfva, och de privilegierade lemnat rum bland sig för