har kommit ötver vårt hus, och det är jag, som nedkallat den! IX. Värfvaren. Sven fördjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till hvad mäl, men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest aflägsna delarne af skogen, vandrande framåt genom vildmarker, der inga stigar voro banade, om icke af de flitiga myrorna, som här lefde i sina gamla samhällen eller stiftade nya, utan att någon historieskrifvare vet att berätta om dessa samhällens öden, fast de kanske i sig hafva samma märkvärdighet som de gamla myrstackarne Athen, Korinth och Thebe och deras nybyggen kring Medelhafvet. Svens tankar och känslor voro likasom döfvade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre af smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller hvad han skulle företaga, utan vandrade outtröttlist framät, såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler. Det enda, han hade klart för sig sjelf, var, att om han räkade ut för sina f re, skulle han ej låta sig fångas, utan försvara sig till sista blodsdroppen; derför hade han också laddat sitt gevär med grofva varghagel, noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut. Medan han sälunda ströfvade omkring, kom han i grannskapet af masugnen, vid hvilken han så länge arbetat, och när ban hörde slagen af dess maschin och