De vandrande HBjeknarne. (Bondhistoria, berättad af Agricola.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Det hände sig så, att mor Kerstin just nu säg ut genom fönstret, och hennes och Svens blickar möttes. IIon varseblef med förvåning, att fostersonen hade tårar i ögonen, och det blef nu plötsligt klart för henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick brännt henne in i själen; hela den ömhet, hon i djupet af sitt hjerta hyste för honom, vaknade med ny styrka. — Herre Jesus! hvad har jag gjort! utbrast hon och skyndade ut, för att kalla fostersonen tillbaka. Men Sven var icke längre synlig; han undanskymdes redan af den täta furudungen, som befann sig bakom båtviken. Mor Kerstin sprang, så fort hennes gamla ben förmådde, ned mot sjön och ropade med flämtande röst: — Sven, Sven, kom tillbaka! Klipporna i skogen svarade henne, men fostersonen syntes ej. Hade han lyssnat till, huru detta rop tonade at ömhet, ångest och rörelse, skulle han kanske återvändt. Vid Kerstins rop skyndade Ingrid dit från ladugården; hon fann sin mor sittande på en klipphäll med begge händerna tryckta mot pannan. — Mor, mor, hvad är det? frågade flickan förskräckt. — Barn, svarade Kerstin snyftande, — olyckan