eller underofficer af sina fordna krigskamrater — och utbrast under lifliga rörelser med armarne: — Träd närmare, du värdige son af den högvexta tallskogen! Såvida du ej är en skogsande, en gengångare från Rimtussetiden, utan barn af en dödlig moder, så träd närmare! --Hvad vill ni mig? frågade Sven, som började tro, att mannen antingen var drucken eller rymt från hospitalet. — Hvad jag vill dig? Se och beundra Skaparens verk, som då han gjorde dig, helt visst hade för arsigt att tillsvarfva en lifdrabant åt vår allernådigste konung. Hvad är ditt namn, du höge yngling, den ingen, utom tornväktaren, kan se öfver axeln? — Jag heter Sven Stål, och hvem är ni? — Jag, min gosse, svarade mannen med en högtidlig åtbörd; — jag är princeps pretorii, det vill med andra ord säga korporal vid konungens andra lifgarde, och mitt namn är Montan. Sedan vi nu gjort hvarandras bekantskap, vill jag fråga dig, om du ej har samma väg som jag; vi kunde i sådant fall så njuta af hvarandras sällskap, ty jag bekänner uppriktigt, att jag år lifligt intresserad af allt stort och högt här i verlden, af allt, som höjer sig minst sex fot öfver jordens låga föraktliga grus. — Min väg går genom skogen, sade Sven. — Men åt det hället finnes ingen krog, anmärkte Montan; — följ mig, min vän, och Jag bjuder dig på en middagsrisp. — Nej, tack,