— —— ning, exempelvis skinka och potatis. Att detta förhållande äfrven träffade in på Sven masmästare, är derför icke underligt, helst han egentligen icke var svärmisk utaf sig, utan rätt och slätt en enkel oförderfvad naturmenniska. Medan han således tänkte på, huru bittert det varjatt skiljas från hemorten, utan att hafva sett och tagit farväl af Johanna och korporal Brant, och många andra bedröfliga tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade hvarandra i hans hjerna, funderade han också uppå, huru han skulle kunna stilla sin hunger. Hans enda utväg var att sälja sitt gevär; han beslöt derför att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att passera förbi. Sedan detta beslut var sattadt. steg han upp, för att fortsätta sin marsch, då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en man, som kom gående framåt landsvägen och hastigt stadnade, då han i sin ordning varseblef Sven. Mannen var klädd i en grann militäruniform, olik de vanliga landtsoldaternas. Han bar sådane epåletter, som Sven sett, att Smålands ståtliga grenadierer brukade, men bröststycket på hans frack var af rödt kläde, och uppslagen, kragen och ränderna på hans byxor hvita. Vid hans venstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, föga större än en förskärarknif. Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans rödbrusiga ansigte pryddes af yfviga mustascher. Såsom vi nämnt, stannade han, då han fick ögat på Sven masmästare, och betraktade honom från fotabjellet upp till hjessan, likasom han i tumtal velat beräkna jettens längd. Derefter helsade han militäriskt med handen förd till släpmössan, — alldeles såsom Sven sett korporalen göra, när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer