bruset af skogsströmmen, stannade han för första gången, och djupt vemod intog honom åter; han tyckte sig i detta buller höra en afskedshelsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andre kamraterna. Men då han i sådan afsigt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på afstånd framför sig, varseblef han en hop folk, som just kom ut från hyttan, och bland hvilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full uniform med sabel vid sidan, länsmansskrifvaren, betjenten Svalgren och nägra sjärdingsmän. Utan tvifvel voro desse män ute på spaning efter Sven; sedan de en stund samtalat med hvarandra, såg han dem inslå vägen, som förde till korporalens torp. Sven ansåg rådligast att afstå från det tillämnade besöket, vände masugnen ryggen och fördjupade sig åter i skogen. Sedan han med ifver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd i nordlig riktning, och solen redan uppnått middagshöjden, kände han sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att hvila. Skogen hade på flera ställen varit afbruten dels af landsoch häradsvägar, dels af upprödjade, odlade och bebyggda sträckor, och desse hade passerats af Sven med stor brådska, emedan han ej ville bli sedd af någon menniska. Nu säg han äfven cen väg stryka förbi helt nära den plats, der han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta från Trefnadslösas område, tyckte han sig ej längre behöfva iakttaga samma sörsigtighet som förut. Hungern är en ovälkommen gäst, när man ej vet, huru man skall kunna afspisa honom. Ja, denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos den mest svärmiske romanhjelte och komma denne någon gång på rent allvar att tveka i valet mellan att osga sin kärleka ideal eller en god materiell anrätt