ev . 1.. INUL I-I. 13I. I1CU. AQO ———— Red. har emottagit följande insända uppsats i ett ämne, som väl varit ofta afhandlat, men dock behöfver fortfarande bearbetas, om någon ändring i det här öfverklagade förhållandet skall vinnas. Förf:n framställer dessutom för sin åsigt ett, såvidt vi känna, hittills ej anfordt argument, hvars giltighet äfven de envisaste försvarare af den gamla katekes-utanläsningen ej torde kunna förneka, då det består i den s. k. stora katekesens författares, O. Svebelii, egna ord. Uppsatsen, som rekommenderas till genomläsning och begrundning, lyder sålunda: Nagra ord em katekes-utanläsningen i solkSKOIlOrna och hemmen. Ehuru härom blifvit mycket både taladt och skrifvet, torde ämnet dock icke ännu vara så uttomdt, att ju icke än mer kan vara att derom säga. Då hvar och en, som på förnuftig väg sysselsatt sig med barnundervisning (och för öfrigt hvar och en annan, som något tänkt på saken), kommit till den öfvertygelse, att den sedvanliga myckna utanläsningen af katekesen, och bibl. historien har en skadlg inverkan på barnens själsförmögenheter, ithy att den tillintetgör snart sagdt all eftertanka, och alstrar dumhet, olust för all slags läsning, samt en stor tröghet att lära; och då tillika den dyrbara tiden, som vål borde bättre användas, genom detta utanläsningsraseri onyttigt bortspilles, med flere andra olägenheter att förtiga, — så kan det, för vänner af förnuftiy och till menniskors förädling syftande undervisning, icke vara annat än sorgligt, ja harmligt att se och höra — det den gamla by-skolmästare-methoden: att i de stackars barnens minne inplugga den långtrådiga och svårfattliga katekesen, ännu, med högst få, om ens något, undantag, alltjemt utöfvas i våra folkskolor. Det är sorgligt, sade vi, att detta sött att bibringa folket religionskunskap, ännu fortsättes, fastän, af tänkande och för sann folkbildning nitälskande personer, en allmän förhastelsedom häröfver blifvit för längesen uttalad. Hvilken sann och lefvande kristendomskunskap, — hvilken tankekraftens uppöfning, -— hvilken vördnad och hvilka känslor för det Gudomliga, — med ett ord: — hvilken själsförädling kan man vänta af denna till ytterlighet drifna utanläsningsvurm? — Följden blir emellertid den, att, sälänge denna vanvettiga katckes-utanläsning fortgår, folkets upplysning? och bildning? stå precis på samma punkt som förr, oaktadt vi nu hafva ett med stor kostnad och icke ringa besvär Åordnadt solkskoleväsen. Och hvad kan vara orsaken att detta bedröfliga utan-lexläseri af Svebelii katekes fått en sådan makt med prester, skollärare och — ja, nästan alla? Det var aldrig Biskop Svebelii mening att, då han utgaf sin förklaring öfver Luthers lilla katehes, denna hans förklaring skulle läras utantill, hvilket tydligen synes af hans Företal till samma förklaring, der det heter!: — — Och fördenskull, till ett välment förslag, (har jag) här sammanfattat en kort och enfaldig förklaring öfver den mindre Catechismus Lutheri, och den samma uti frågor och svar föreställt, — ingalunda till den ändan, som ville man härmed den enfaldiga hopen besvära med några flera eller vidlyftiga katekeser, eller dem nödga till att lära detta utantill, ord ifrån ord, som man Lutheri uttydning lära måste Ej heller är meningen denna, att Catechizanter skola binda sig till de frågor och svar, som här införde äro, eller dem för hvar och en utan åtskillnad och på en tid föreställa. — — De som ungdomen undervisa och förhöra, kunna häraf hafva en viss anledning och enahanda sätt att eftergå, tagandes det derutur, som bäst och tjenligast lämpas kan till ungdomens capacitet och framsteg. — — — Synes enom denna förkla aring vara, antingen RI mr Tu kommer att