Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1856, sida 1

gärt Johannas hand, hvad koryoralen svarat patronen, samt hvad .. ja, vi kunna ej följa loppet af Kerstins ordström, men Sven hade ej hört många ord, förr än han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord. Den pina han nu undergick, var sjufaldt värre, än den han under den föregående aftonen och natten erfarit. — Ja, det är din skuld, Sven, sade Kerstin, — din skuld, att sorg och oenighet och kif kommit under värt lugna tak, din skuld, att Johanna gått miste om en lycka, som vår Herre i sin godhet velat bereda henne genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drifna från hus och hem .. Och ändå hafva vi födt upp dig och vårdat oss om dig som om vårt eget barn... Herre Gud, det är tacken man får här i verlden! Hade Kerstin vetat, att hvarje af dessa ord raspade som en slö såg genom de känsligaste fibrerna af fostersonens hjerta, skulle hon säkert lagt band på sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon dertill vetat, hvad Sven nyss lidit. . hade hon vetat, att han med oro i sin själ kom till fosterföräldrarnes hydda, för att söka tröst, såsom öknens törstande djur söker en svalkande dryck .. då skulle hon intill döden ångrat, hvad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och såg heller icke, huru den jettestarka mannen satt der, blek och darrande såsom en kraftlös frosspatient, och huru bittra tårar frampressades ur hans manliga ögon och lika hastigt försvunno, borttorkade af hans feberheta hand. Det var derför någonting underligt, att Sven när mor Kerstin slutat att tala och med ökad ifver rörde i sin gryta — att, säga vi, Sven då steg upp och sade lugnt, nästan muntert, om också icke i sin vanliga ton: — Bevars, mor, hvad ni nu ger mig skuld till