Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1856, sida 1

lätsande undersöka låset på bössan, — åh, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu. Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen, och han steg in der, för att träffa Ingrid. Flickan höll just på att lägga ett fång hö och halm till kon, då Sven visade sig i dörren. -Ingrid lilla, sade han, — jag ville bara titta hitin, för att se dig en gång till, innan jag begifver mig af. Jag har ett ärende att uträtta långt norrut, och vi få kanske icke träffa hvarandra på länge Adjö med dig! Ingrid frågade, hvad det var för ett slags ärende, men väntade ej på svar, innan hon vid en blick på Sven utbrast: — Hvad du ser besynnerlig och blek ut, kärasto Sven! Hvad kommer åt dig? — Det är ingenting, Ingrid... Hör du, di du träffar Johanna och far, så helsa dem mycket... mycket från mig. Och Sven tryckte flickans hand, vände sig om och gick bort med hastiga steg. Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående. Sven gick med bortvändt ansigte förbi stugan, men då han hunnit ett litet stycke derifrån, kunde han ej afhalla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och dermed taga ett tyst sarväl af alla de föremål, vid hvilka hans ufvaste minnen voro förbundne(Forts.)