Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1856, sida 1

mycket! Och ändå är jag så oskyldig som ett barn. Jag har ända till i går qväll varit nere vid masugnen och arbetat och ingenting vetat af allt dethär. Icke vill jag göra Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej tvertom önskar jag henne af allt hjerta att bli rik och förnäm, eftersom hon icke kan bli lycklig på annat vis. Och hvad detder kisvet beträffar, så känner jag både far och mor så väl, att jag vet, att det snart skall gå öfver, och alltihop bli godt och väl igen ... Ja, mor, nog var det besynnerligt af far att afslå patronens anbud, och det bara för min skuld! Jag har ju ändå njutit så mycket godt häri huset, att jag aldrig kan betala det. .. Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; inte vill jag vara en otacksam gökunge, som lägges i ett främmande bo och fostras af främmande föräldrar och till tack för det tränger de rätta barnen ur redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, hvar är nyckeln till skåpet? — Den ligger i fönstret, sade Kerstin, nu något vänligare, ty hon tyckte om Svens ord och förstod ej, att de kommit från ett af bitter smärta betryckt hjerta; — stanna här nu en liten stund, Sven, så får du mat, innan du går tillbaka till masugnen. — Tack, mor, men jag är icke hungrig, svarade Sven, i det han öppnade skåpet och ur detsamma framtog några papper, hvaribland sin dopattest, san.t ett kruthorn och en hagelpung. Vidare öppnade han dörren till en liten skrubb bredvid köket och framtog derur ett skjutgevär, som var hans eget. Derefter tryckte han mössan djupt ned öfver pannan och sade: — Adjö, mor, — Hvarför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven. — Åh, svarade Sven och vände sig hastigt om,